Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 3

AA —— hlandade ämnen. Glasblåsarinnorna. I Paris finnes det åtskilliga ganska litet bekanta industrigrenar, som dock sysselsätta många menniskor. Ibland dessa industrigrenar kan man nämna glasblåseri i mindre skala eller, såsom det ordagrannt heter, glaspusteri. Perlor, frukter och alla andra prydnader eller leksaker af glas tillverkas i Tyskland, Venedig eller Paris, och det är nästan alltid qvinnor, som äro sysselsatte med detta slags arbete. För att bearbeta glaset betjena glasblåsarinnorna sig af lampor utaf en egendomlig form och förstärka lågan i dessa med tillhjelp af en pust, som de sätta i gång med foten liksom symaskinerna. I en sådan lampa brännes hundister, hvars värmestyrka långt öfvergår den, som finnes i alla andra feta vätskor. Denna lampolja eller lampfett betalas temligt högt, och för att få någon förtjenst härigenom gå i Paris vissa personer omkring om nätterna och fånga samt döda alla hundar, de kunna få fatt på. En perlblåsarinna, enkefru C., hade till medhjelparinna i sitt arbete en 22-årig flicka vid namn Hugenie G. Den 4 Dec., heter det i Indep. Belge, hade fru C. ett temligen betydligt arbete att utföra, och det skulle vara tärdigt och aflevereras följande morgon, hvarföre hon beslutade att tillika med Eugenie arbeta hela natten. De arbetade båda med stor ifver, likasom de hade gjort hela dagen, men framemot kl. 17 3 blef fru C. så sömnig att hon ej kunde hålla ögonen öppna. Efter att fåfängt hafva ansträngt sig för att bekämpa sömnen, nödgades hon ändtligen bestämma sig för att lägga sig på sin säng, som stod i ett angränsande rum, dock bad hon först Eugenie väcka sig om en timma, för att den unga flickan derefter äfven skulle få hvila lika länge. Så vidt man kan förmoda, hade Eugenie dolt sin egen trötthet så godt hon kunnat, men då hon blifvit ensam, har det varit henne cmöjligt att ingre hålla sig vaken. För att emellertid ej blifva öfverraskad at sin fru hade hon stängt dörren emellan de båda rummen, innan hon föll i en säkerligen mycket djup sömn. Plötsligt blef fru C. väckt af genomträngande rop. Hon störtar emot sitt arbetsrum, hvarifrån hon hörde nödropen, men dörren är låst från andra sidan och hon ropar förgäfves till flickan att öppna. Slutligen kallar hon en granne till hjelp, och han kommer halft påklädd och spränger dörren med några kraftiga slag. Rummet var uppfyldt af en tjock obehaglig rök, midt i hvilken ett antändt, flammande föremål for omkring och snart derefter rullade sig på golfvet med de gräsligaste utbrott af smärta. Det var Eugenie, som förmodligen vid en under sömnen gjord rörelse kommit att kullstjelpa lampan, hvars olja flutit ut öfver hennes kläder och ögonblickligen satt dem i eld. Den stackars flickan, som hade ett behagligt yttre, skulle snart hållit bröllop. Nu var hon blott en halft förkolnad oformlig massa och i den grad förbränd, att man kunde tro sig se den förbrända kroppen af ett barn. Man släckte emellertid elden och ännu visade sig något lif, men straxt derefter dog hon. Tryffeln har kommit! Denna nyhet för alla läckergomar bebådades i Monitören den 1 December sålunda: ,, Tryffel har kommit på torget i Perigneux och kostar 512 3å 6 francs pr kilo.f En annan parisisk tidning tillfogar, att nu kan hvar och en spisa tryffel; det har charkuteriet sörjt för. Det kostar arbetaren blott några sous att på sitt bröd lägga ett tryfselgelk. som kan fås hos hvarje bättre hökare. Det är visserligen blott litet han får, men dock alltid så mycket, att aromen kan blifva populär och läckerbischen tillgänglig för alla. Det är i fläsk, som tryffeln sälunda blifvit demokratiserad, och det är, som bekant, svinet, hvilket genom sin instinkt bäst förmår att bringa den i dagen. Man dresserar hundar och svin att uppspåra tryffel. I Perigord och Qvercy begagnar man vanligtvis svin härtill. Tryffelsökaren går vid daggryningen ut med sitt svin, som han låter springa framför sig hvart det behagar. Det vädrar då nedåt jorden som en jagthund, och det är genom ett betydelsefullt grymtande det tillkännagifver, att det befinner sig på ett ställe, hvarest tryslel finnes. Sökaren behöfver blott följa svinet. Om han sjelf håller nåsan ända ned till jorden och har aldrig så fin lukt, märker han dock icke något, ty trytfeln ligger vanligtvis en fot ner i jorden. Plötsligt stannar svinet, fnyser med välbehag, utstöter ett f. nöjat grymtande och börjar böka i jorden. Tryffelsökarens talang består nu i att låta djuret rota till bottnen och plötsligt med en käpp drifva bort det, när den dyrbara vexten håller på att komma i dagen. Gör han ej det, så uppäter svinet tryffeln. Att tryffel är svärsmäldt, visar sig tydligt nog deraf, att den ej låter upplösa sig i vatten, om man än låter den ligga deri ett halft år. Den måste derföre njutas med måtta och alldeles icke af personer, som äro nervösa eller hafva mycken galla. Dessa vexter äro en slags underjordiska champignoner, om hvars framkomst de naturkunniga icke lära vara på det klara. Man finner dem på leriga, våta ställen, i närheten af skog och under skygd af aspträd, svartpoppel, hvitjörk, pil och vissa ekarter. De vexa i Frankrike i synnerhet i Perigord, Gascogne, en del af Languedoc och Dauphins. Trysteln ä hvit, röd eller svart, men den sednaste sorten begagnas vanligast; dock värderas mycket den hvita från Turin, som har en hvitlökslukt. När man samlar tryffel låter man den jord, som fästat sig vid den, qvarblifva, för att konversera dess arom. Tryffeln var känd i den aflägsnaste forntid, greker och romare skattade den högt och den omtalas af Plinius.