Roze, emedan han fått reda på att en djunk, lastad med sten, hade blifvit nedsänkt i den kanal, som leder till hufvudstaden, samt att 15,000 man i hemlighet blifvit samlade för att ölverfalla fransmännen. — För öfrigt omtala de franska officerarne i sina bref med förtjusning Koreas klimat och naturskönhet. Invånarne lära i sitt yttre hafva mera likhet med japanesarne än kinesarne, hvilket lätt förklaras af den omständigheten, att de ständigt äro i beröring med den öppna japanesiska kusten, hvarigenom de genom höga berg äro skiljda från Kina. Engelsmännen synas äfven hafva fått lust att deltaga i expeditionen; åtminstone hafva de skickat en kanonbåt dit, för att söka upplysning om det engelska skepps, ,,General Sherman, öde, som blifvit uppbrändt af koreanerna. TURKIET. Många tecken hafva antydt, det förvecklingarne mellan Grekland och Turkiet efterhand antagit en så allvarsam karakter, att den europeiska freden synes hotad. Den engelska , Times förmenar emellertid, att ingen af de europeiska makterna är rätt beredd att taga under behandling denna högligen invecklade fråga, och nämnde tidning säger sig ännu hysa ett svagt hopp, att Turkiets kristna undersåter och den grekiska grannstaten skola ,låta tala vid sig. , Times yttrar äfven: , Både sultan Abdul Aziz och konung Georg I bo i glashus -och borde taga sig till vara för att kasta sten mot hvarandra. Enligt folkrättens reglor bör man väl tillskrifva Grekland skulden till att vara den angripande parten, men det må synas tvifvelaktigt, huruvida det i sjelfva Grekland finnes någon regering alls (!), och om den unge danske prinsen kan kallas konung annat än till namnet. Krigsministeren i Athen har knappast den makt öfver armåens officerare och manskap, eller öfver flottans ångskepp och kanonbåtar, som Agamemnon hade öfver de grekiska härförarne och fartygen, då dessa voro samlade framför Troja. En öppen krigsförklaring mot Turkiet skulle vara mera, än de mest larmande grekiska patrioter kunnat föreställa sig. Deremot finnes det i de epirotiska och kandiotiska bergstrakterna klyftor och gömställen, der en handfull frivilliga under lång tid kunna uppehålla och uttrötta en armå. Att skada turkarne på hvarje svag punkt och tillika undandraga dem hvarje tillfälle till öppet anfall, deruti har den grekiska krigskonsten bestått allt sedan början af grekernas första sträfvanden efter nationelt oberoende; krig i öppen mark tillhör icke den grekiska politiken. Önskan att sönderrifva diplomatiens väfnad kunde synas rimligast från Turkiets sida; men turkarne nedtryckas af känslan utaf, att domen sväfvar öfver deras hufvuden. Turkarne inse mycket väl, att de ogerna tördragas i Europa; de veta, att deras trosförvandter endast utgöra en fjerdedel mot de kristna i europeiska Turkiet; de äro öfvertygade derom, att Rumänien endast afvaktar ett gynnsamt tillfälle för afkastande af det sista skenet af oberoende, samt att Serbien endast lurar på det ögonblick, då det kan bemäktiga sig Belgrad, om hvilkeu stad och fästning det ännu underhandlar. Turkarne hafva längesedan förlorat tilltron till sig sjelfva, och de europeiska makterna hafva endast förunnat dem sitt understöd på ett vilkor, nemligen, att de icke gifva anledning till någon utländsk intervention, och att de ständigt skola hålla sig på defensiven, eller att de — med andra ord — långsamt, men säkert skola sjelfdö. Detta sorgliga val mellan en naturlig och våldsam död, cen upplösning, som framkallas genom inre oredor eller yttre anfall, har nu omedelbart påträngt sig , den sjuke mannen. De turkiska stridskrafterna bortödas på Kandia; upproret reser hufvudet i Thessalien; Montenegro och Serbien trotsa öppet den turkiska autoriteten. Ett mera hopplöst tillstånd kan knappast tänkas. Efter en blick på de europeiska makterna, hvilka alla äro upptagne af vigtigare frågor än den orientaliska, slutar ,,Pimes sina betraktelser på följande sätt: ,Ilvad England angår, så hoppas vi, att denna makt skall blifva den sista, som blandar sig i detta virrvarr. Trogna vår öfvertygelse derom, att Turkiets fall är visst, och att det lika litet är att tillråda påskyndandet som uppskjutandet af dess upplösning, skulle vi för vår del anse det klokast att låta händelserna få hafva sin gång. Ehuru vil. icke hysa någon synnerlig tillit hvarken till Grekland, Rumänien eller några af do folk, som äro Portens undersäter, är det likväl vår önskan, att de måtte vinna hvad Porten skall förlora, och att de så