Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 2

knappast ens kan gissa till tiden, men jag förmodar om två eller tre månader. — Två eller tre månader! utropade mrs Jennings; — min Gud! så lugnt ni säger det, och kan öfversten vänta så länge? Jag skulle bestämdt helt och hållet förlora tålamodet! Och ehuru man gerna skulle vilja visa den stackars mr Ferrars vänlighet, tycker jag inte det lönar mödan att vänta två eller tre månader på honom. Helt säkert kunde man finna någon annan som vore lika bra, någon som redan tagit examen. — Min bästa fru, sade Elinor, — hvad kan ni mena? Öfverstens enda ändamål är ju att vara mr Ferrars till nytta. — Gud bevars, min kära vän! Ni ämnar väl inte inbilla mig att öfversten gifter sig med er endast för att kunna gifva mr Ferrars tio guinter! Villfarelsen kunde nu icke längre fortfara, och en förklaring egde ögonblickligen rum, hvarigenom båda för ögenblicket blefvo särdeles roade utan någon väsentlig förlust af lycka för någondera, ty mrs Jennings utbytte endast en form af förtjusning mot en annan, likväl utan att uppgifva hoppet om den första. — Jaså, prestgården är liten, sade hon, sedan det första utbrottet af förvåning och tillfredsställelse var öfver, — och kan mycket väl vara förfallen, men att höra en man göra ursäkt, som jag trodde, för ett hus, hvilket, efter hvad jag vet, har fem förmak i nedra våningen, och, jag tyckte hushållerskan sade mig, kunde bädda upp femton sängar! och inför er till på köpet, som varit van att bo i Barton Cottage! Det föreföll riktigt löjligt. Men, min rån, vi måste tala vid öfversten, att han gör!