Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 1

Kaptenen var dock van vid dylikt. Omkring hans mun spelade ett till hälften föraktfullt leende öfver karlens djuriska lystnad, men han lät honom ostörd dricka och derefter afbita ett stycke tuggtobak, hvilket Felipe gjorde ungefär på samma sätt som en utsvulten hyena skulle slita sönder ett plötsligt påträffadt byte. Först då han i karlens ansigte såg njutningens tillfredsställande, fortfor han: — Jag tycker att ni borde känna behof af ett annat lefnadssätt än här bland vildarne, sennor? Men hur är det med det bruna folket här på ön? Skulle man inte kunna öfvertala dem att för en kort tid försöka sin lycka i ett annat land? Felipe betraktade honom med en hastig, forskande blick; men emedan kaptenen ej förändrade en min vid detta förslag, skakade han långsamt på hufvudet, medan han torkade sig om munnen med venstra skjortärmen, och sade: — Nej, sennor, med dem kan man ej uträtta något. För sex eller sju år sedan hade en hvalfiskfångare tagit en af dem med sig och behållit honom ombord i tre år, och då den stackars fan, som inte trifdes synnerligen väl under det hårda arbetet i Ishafvet, återkom hem, berättade 7 Se H.T. N:o 2.