Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 1

frägade nu om de skulle komma ombord, och om den fremmande kaptenen ville handla. Felipes svärfader och svåger besunno sig äfven bland dem. IIan svarade att de skulle vänta, ty han visste det ännu icke sjelf, och han satte sig derefter på kobryggan bredvid sterbåten. Han trodde att kaptenen skulle skicka efter honom. Men ingen kom, och han steg slutligen upp samt gick otåligt fram och tillbaka på däcket. Intet bränvin mera? — han hade ju endast fått smaka derpå, — ingen tobak, — och det kunde dröja månader innan något annat fartyg lade till här! — Och hvilket hundlif förde han icke här på den tråkiga ön mellan idel brödfruktträn och de evinnerliga palmerna. Han hade för längesedan blifvit mätt derpå, och hans familj? — Bah! Hvad som i början hade beredt honom nöje hade för längesedan blitvit honom odrägligt! Dessutom hade han den indianska myndigheten, upphetsad af missionärerna, oupphörligt på halsen för det han misshandlade sin hustru, och hvad hade missionärerna att göra dermed? Ifall de pryglade sina hustrur, så brydde han sig ju icke det minsta derom! Bränvinet, som han så hastigt nedstörtat i den dervid numera ovana kroppen, gjorde äfven sin verkan. Hans hufvud hvirflade omkring med de tankar, som uppfyllde det; han måste dricka mera, så kunde han icke åter lemna fartyget, och beslutsamt återvände han ännu en gång mot qvarterdäcket. Hvarken kaptenen eller superkargen hade åter visat sig der, och då han frågade styrmannen efter dem, ljöd svaret blott: