Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 1

lade en guldhög framför dem. Jag känner dem för väl. — Det var skada, sade kaptenen och vände sig om, — ni hade dervid haft ett gynnsamt tillfälle att återkomma till ett civiliseradt land, ty både i Callao och Lima finns en mängd af edra landsmän, och ett bättre tillfälle att förtjena en betydlig summa pengar finner ni kanske icke i hela er lefnad; men hvad som inte är möjligt är omöjligt. Styrman, fortfor han till denne, som sted lutad mot styrberds reling och hade afhört samtalet utan att yttra ett ord eller förändra en min, — låt stufva undan tobaken och bränvinet, ty vi behöfva nu inte mera deraf, och med dessa ord gick han ned i kajutan. — Ingen brydde sig mera om italienaren. Oaktadt all sin råhet var Felipe tillräckligt slug att inse, att kaptenens och superkargens likgiltighet för den afbrutna affären ej kunde vara naturlig. Det låg någonting mera derunder. Äfven befallningen att stufva undan tobaken och bränvinet hade med afsigt blifvit utfärdad i hans närvaro, och om fartyget nu verkligen hade haft för afsigt att lemna ön, så fanns det intet hinder derför. Brisen var visserligen ganska svag, här i lä under land, men likväl tillräcklig för att fylla seglen och att med tillbjelp af den gynnsamma strömmen åter föra briggen ut i öppna sjön. Hvarför gafs icke befallningen dertill? Emedan båda bestämdt hade något i bakhåll, — men hvad kunde det vara? Felipe gick tankfull ned på mellandäck, der hans kanot låg fästad vid en af bardunerna. Emellertid hade ännu flera indianer anländt med lastade kanoter ech