Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 1

felat sitt intryck på italienaren. — Ni kunde derigenom hafva förtjent en vacker summa pengar utan stort besvär. Men om det inte går för sig, så kunna vi ej tänka derpå. — Men om — — ämnade kaptenen invända, då han mötte sin superkargs blick och genast afbröt meningen. Italienaren såg upp mot honom, men han hade redan vändt sig ifrån honom och gick fram och tillbaka på qvarterdäck med händerna på ryggen. — Hur är det, kapten, fortsatte Felipe samtalet efter en kort tystnad, — har ni inte medfört några bytesvaror för att dormed inköpa frukt? Vi kunna här begagna allting, isynnerhet tobak och kattuner. Det är längesedan ett skepp besökte den här sidan af ön, och öboarne voro nog villiga dertill. — Gör mig ondt, återtog superkargen istället för kaptenen, — för oss sjelfva hafva vi redan mer än tillräckligt, ty vi skola lägga till vid ett par andra öar, om vi ej kunna få några arbetare här. Laga så att ni åter kommer ned i er kanot, ty vi gå härifrån så snart brisen friskar i. — Med dessa ord gick han ned i kajutan, utan att vidare se sig om. — Vill ni inte tala med öboarne om mitt förslag? frågade kaptenen nu italienaren, som qrarstod på däck och stirrade tanktull på plankorna. — Om jag säger ett ord till dem derom, menade italienaren och skakade på hufvudet, — så springa de genast ned i sina kanoter, ech ingen af dem skulle sedermera låta se sig här. Nej, karlarne låta inte öfvertala sig dertill, om ni också