Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1867, sida 1

han så förfärliga saker om hvad han utstätt, och huru han hade blifvit behandlad, att han ingaf de öfriga riktig fasa. Sedan den tiden har ingen bland dem kunnat öfvertalas att lemna ön, och jag kan just inte förtänka dem det, ty skillnaden mellan lifvet ombord i en hvalfiskfångare och här, under palmer och brödfruktträd, är ändock bra stor. — Men om man nu inte ville hafva dem ombord på en hvalfiskfångare, utan endast föra dem till ett annat land, der palmer äfven finnas och der de dessutom kunde förtjena mycket pengar, skulle de då inte gå in derpå? Italienaren blickade en stund tigande och tankfull framför sig. — Ni menar till Peru, sennor? sade han slutligen. Kaptenen nickade med hufvudet, men Felipe skakade sitt, och i det han betraktade tobaksstycket, som han ännu höll i handen likasom fruktade han att anförtro det åt sin ficka, sade han slutligen: — Nej, det göra de inte. — Och om ni på klokt sätt gjorde dem detta förslag och skildrade för dem det glada lifvet i Peru? Det skulle inte vara så ofördelaktigt för er, companero, ni skall erhålla fem dollars för hvarje frisk karl, som ni öfvertalar dertill. — Det lyckas inte, sade italienaren, — äfven om ni lofvade mig femtio. Godvilligt lemna de aldrig ön, ty hvad förstår det packet sig på pengar, och hvad de föröfrigt behöfra hafra de här i land och önska ingenting mera. . — Skada, inföll nufsuperkargen, som emellertid hade nalkats, och hvilken det ej hade undgått att anbudet ej hade för