Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1867, sida 3

om jag icke är lika villig att tjaua honom då, som jag uppriktigt önskar jag kunde göra det nu. Hvad jag nu gör tyckes i sanning vara ingenting alls, då det så föga kan förhjelpa honom till det, som måste utgöra hans förnämsta, hans enda mål för lyckan. Haus giftermål måste ännu vari ett askigset godt; åtminstone fruktar Jag att det icke kan eva rum mycket snar Sadan var den slutmening, hvilken, ra S3städd, så rättvist sårade mrs Jemingsömtåliga känslor, men efter denna beriittelse om hvad som verkligen passerade mellan öfverste Brandon och Elinor, under det de stodo vid fönstret, kan den tackuuhet, som uttryckes af den sednare då de skiljdes, kanske synas i allmänhet icke mindre billigt framkallad, eller mindre hassande uttryckt, än om den härledt sig från ett giftermålsanbud.