Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1867, sida 2

lervisningsanstalterna de lägsta (primärskolorna) förvaltas inom de första kommunerna, socknarne, och de högre inom länen (icke stiften), hvarefter högskolorna eller universiteten lyda omedelbart under statsstyrelsen. — Vi hafva redan tagit goda steg på denna bana, ehuru mera instinktlikt, ån med ett klart fattadt mål för ögat. Statens hushållning bör, likasom den enskiltes, noga följa lagen: att man ej lefver öfver sina tillgångar. Alla öfverflödiga utgifter böra alltså besparas till den tid, då man dertill har god råd, d. v. s. till den tid, då alla verkliga behof blifvit fy llda. Deremot ligger det ingen hushållning uti, att vägra statens biträde, vare sig genom begagnande af dess kredit eller genom direkta anslag, till sådana ändamäl, som medelbart eller omedelbart befrämja det helas välstånd. Så är det både nyttigt och nödvändigt, att vi fullfölja den lyckligt beträdda banan af förbättrande utaf våra kommunikationsanstalter, börande dock nödiga garantier ställas mot missbruk af statens delaktighet i privata företag på detta område. I allmänhet kan staten ej göra nog för väckande och niärande af landets produktiva verksamhet. Der spelar ock yrkesbildningen en betydande roll, hvarjemte äfven både vetenskapen och konsten här hafva sig stora uppgifter förelagda. Den förra finner nya sätt att smälta bergets malmer; den sednare ger åt f rädlingsarbetet nya sormer och färger. Der lif finnes är utveckling; endast döden utgör ett stillastående, som dock blott är ögonblickligt, enär derpå följer upplösning. Öm vårt land alltså känner behof af utveckling, så är det emedan det känner inom sig en god lifskraft. Det är derföre ej nyhetslystnaden, som söker reformer, utan det är samhällets eget inre lif, som vill växa, vill skjuta upp i nya grenar, hvilka skola bära nya blad och blommor och frön till nya plantor. Det ligger i tingens ordning, att murkna grenar och gula löf härunder bortfalla och undanrödjas. Må vi då ej missförstå dessa sträfvanden, utan glädjas deråt, såsom vi fägna oss vid vårens ankomst. Värt fidernesland kan blifva starkt och lyckligt. Det kan gifva verlden ett ädelt föredöme af sann odling, andlig och timlig, och detta af det skäl, att här finnas ej blott rikliga materiella hjelpkällor, utan ock — hvad bättre är — heder, dygd och intelligens. Vi hafva all ltför länge förbisett eller underskattat dessa rikedomar, hvaraf följt missmod och nedstämd handlingskraft. Den bättre insigten och den stärkta nationalkänslan skola åter göra oss mäktiga af stora handlingar, hvilka, om de ock ej komma att förvåna verlden med hjeltebragdens försvinnande skimmer, skola be reda oss aktning hos andra folk och bygga vår lycka på en säker grund. Och till delaktighet i det arbetet är ingen kraft för stor och ingen för liten. Det fordras en stark arm att bryta den hårda tegen; men den svagare, som nedlägger kornet, är deröre ej mindre vigtig. Tanken, som enomforskar naturens lagar, har sin vöga uppgift; men den moderliga fromma Vaggsängen en icke mindre, Hvarderas verksamhet utgör blott en änkikulturens. odlingens, kedja. Men tillika gäller det obevckligt, att hvar och en är kallad att verka efter sin örmåga, med de pund Herren honom gifvit. Då landelstidningens utgifvare erhällit det hedrande uppdraget, att deltaga i nästa års riksdagsarbete under den första delen af året, kan han naturligtvis under denna tid icke omedelbart leda tidningens redaktion. Han hoppas likväl kunna vara tidninden nyttig genom dels egna medde