Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1866, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKE. Om äfven de officiösa franska tidninarna hafva allt godt att säga om Bisnarcks tal i nordslesvigska trågan, så är let åter — såsom vi i går yttrade — anIra franska organer, hvilka icke instämna i dessa lofsånger. En bland dem är ,Pays, som skrifver: ,, Bismarck har mävända icke handlat fullkomligt riktigt då van, hvad Slesvigholstein vidkommer, lägser så stor vigt på det han kallar Preusens eröfringsrätt. För att icke tala om ut detta är ett uttryck, som i vårt årwundrade har en förhatlig klang, borde Preussen dessutom påminna sig att det zrep till vapen för utförande af en för)undsexekution, men icke för att eröfra. Det behåller nu för sig sjelft hvad föroundsdagen i Frankfurt hade ålagt det ut befria samt sedan återgifva till det Yska fäderneslandet; Preussens beteende är således rätt och slätt en våldshandling. Man borde vara så uppriktig att medgifva letta, och att endast hemta sitt försvar lerifrån, att sakerna stå som de göra, samt att Preussens ärelystnad blifvit mätad. Vi vilja emellertid icke upprepa relan passerade händelser, utan genast tillägga att Bismarck tillförbundit sig att ådfråga befolkningen i Nordslesvig, innan letta land oåterkalleligt annekteras under len preussiska monarkien. Det kan enlast göra ett godt intryck på den allmänna meningen, att han således erkänner sig hylla folkens oberoende, deras naturliga rätt att råda öfver sina öden, eller kort sagdt — nationalitetsprincipen. (Att tidningen här talar ironiskt, torde icke behöfva tilläggas). Frankrike skall icke utan stolthet och glädje erfara, att dess regering angifves vara orsaken till denna bestämmelse. Man måste likväl beklaga att principen icke appliceras i större skala. Då man har för afsigt att till slesvigarne framställa frågan: ,,viljen I blifva preussare? — hvarför tillfrägar man icke hannoveranarne detsamma? Bismarck skulle kunna lära af Italien, som han så mycket berömmer i sitt tal, huru han borde gå till väga. Venetianarne voro obestridligen lika goda italienare, som toskanarne och piemontesarne. De hade dessutom vid många tillfällen lagt i dagen, att det var deras fasta beslut att blifra återförenade med Italien. Men för Victor Emanuels regering, som på fullt lagligt sätt kommit i besittning af Venetien genom -cessionsrätten, var det icke destomindre maktpåliggande att få sin åtkomst bestyrkt och sanktionerad genom befolkningens samtycke. Det var detta exempel, som vi skulle hafva önskat att Bismarck hade velat följa. Med anledning af den preussiske premierministerns uppmaning till de deputerade att de med honom skulle tätt sluta sig samman mot utlandet, säger ,,Pays, att man med utlandet velat förstå Frankrike, men ,Pays förklarar sig ej kunna uppfatta saken så, enär Bismarck på ett annat ställe yttrat, ,att Preussen står i det vänskapligaste förhållande till Frankrike. AMERIKA. Regeringen har förelagt kongressen flera akter angående Mexiko. Den 8 November skref Förenta Staternas ambassadör i Paris, Bigelow, till Seward, att franska regeringen hade förändrat sitt program och icke ville börja tillbakadraga sina trupper från Mexiko före våren. Under en audiens, som Bigelow hade hos franske kejsaren, förklarade den sistnämnde emellertid, att han icke längre ville understödja Madimilian med en enda man eller en enda franc. Kejsaren tillade, att Frankrike, i fall Maximilian trodde, att han kunde reda sig på egen hand, icke, om så önskades, skulle draga sina trupper tillbaka förr än på den förut bestämda tiden. Om deremot den mexikanske kejsaren ville abdikera, hvartill kejsar Napoleon rådt, så var general Castelnau bemyndigad att insätta en eller annan regering, med hviken han kundeunderhandla om skyddandet af de franska intressena och låta hela den franska styrkan återvända på våren. Bigelow blef härigenom till en del tillfredsställd och drog sig tillbaka, i det han för kejsaren tillkännagaf, att Frankrike icke skulle råka i någon förlägenhet. Dagen derefter skickades från Washington till Bigelow en afskrift af de instruktioner, som Campbell erhållit (och hvilka af oss förut meddelats), för att franska regeringen tillställas. Omkring två veckor derefter blef krigsministern i Washington officielt underrättad om sakernas ställning och anmodad att gifva trupperna vifl Rio Grande de instruktioner, som med anledning at det passerade kunde anses ändamålsenliga. Dagen lerpå, d. 23 November, blef Campbell underrättad om situationen, och samma dag ägick till Bigelow det telegram, söm då väckte så mycken uppmärksamhet och hvilket var det längsta, som befordrats på den transatlantiska telegrafen. Detta teegram lydde så: -Eder depech af d. 8 Norember, angående Meciko, bar ingått. Edert uppträdande under Edra amkal med så väl kejsaren som Moustier gillas. Ni bör säga den franske utrikesministern, att Förinta Staternas regering har blifvit i högsta grad sverraskad öfver den först nu erhållna underrätelsen, att franske kejsaren uppskjutit hemkallanlet från Mexiko af en del utaf de franska trupnna tro på Edvards ortskrande kärlek