Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1866, sida 2

dyrade i början, att hon aldrig skulle montera en ny hatt, eller göra nägonting annat ät mig, sä länge hon lefde; men nu har hon ändrat sig, och vi äro lika goda vänner som förut. Se, hon gjorde denna prydnad till min hatt och satte på plymen i går afton. Nu skrattar ni också åt mig: men hvarföre skulle jag inte bära ljusröda band? Jag bryr mig inte om, att det är doktorns tavorit-färg. För min del, skulle jag aldrig vetat, att han tyckte mera om den färgen än någon annan, om han inte händelsevis sagt det. Mina kusiner hafva plågat mig så! Jag vet ibland inte, hvar jag skall göra af ögonen, i deras närvaro. Hon hade öfvergått till ett ämne, öfver hvilket Elinor ingenting hade att säga, och ansåg det derföre snart rådligast att återgå till det första. — Nå miss Dashwood, sade hon triumferande, — folk må säga hvad de behaga om mr Ferrars förklaring, att ha inte skulle vilja hafva Lucy, ty det är inte så, kan jag säga er; och det är en riktig skam, att sådana elaka rykten skola kringspridas. Hvad Lucy än kunde tänka derom sjelf, ni förstår, tillhörde det väl inte andra att anse det för säkert. — Jag har aldrig hört någonting sådant, det försäkrar jag er, sade Elinor. — Åh, har ni inte? Men jag vet myc ket väl, att det blifvit sagdt, och af mera än en; ty miss Godby sade till miss Sparks, att ingen förnustig menniska kunde vänta, att mr Ferrars skulle försaka en sådan flicka som miss Morton, med trettiotusen pund, för Lucy Steele, som inte egde någonting alls; och jag hörde det sjelf at miss Sparks. Och ännu mera, sjelfve min