Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1866, sida 2

alla mina utsigter, och berättades mig som jag tyckte, med triumf. Denna per sons misstankar har jag derföre varit tvungen att nedslå genom att försöka synas likgiltig, då jag varit på det högsta intresserad, och det har icke varit endas en gång; jag har måst lyssna till hennes förhoppningar och hänryckning oupphörligt. Jag har vetat, att Jag för alltid va skiljd från Edward, utan att höra en ends omständighet, som kunde låta mig mindre önska denna förening. Ingenting har be visat honom ovärdig; ej heller har någonting förklarat honom kallsinnig för mig Jag har haft att strida mot hans systers ovänlighet och hans mors oförskämdhet. och har lidit kärlekens straff, utan at! njuta dess fördelar. Och allt detta har försiggått under en tid, då det icke varit min enda olycka, som du alltför väl vet. Om du kan tre mig i stånd att någonsin känna, kan du säkert föreställa dig att jag lidit nu. Det sinneslugn, hvarmed jag förmått mig att betrakta saken, den tröst jag varit villig att emottaga, hafva varit verkan af beständig och plågsam ansträngning, de uppkommo icke af sig sjelfva; de funnos icke till en början. Nej, Marianne. Då, om jag icke varit bunden till tystnad, skulle kanske ingenting kunnat afhålla mig — icke ens hvad jag var skyldig mina käraste vänner — från att öppet visa, att jag var mycket olycklig. Marianne var fullkomligt besegrad. — O, Elinor, utropade hon, — du har kommit mig att evigt hata mig sjelf. Hur bärbarisk jag varit mot dig! — dig, som varit min enda tröst, som haft fördrag med mig i allt mitt elände, som tyckts hafra lidit endast för mig! Är detta min