Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1866, sida 2

nackenhet, som kunde stå emot sådana argumenter som dessa. Ditt utrop är mycket naturligt. Marianne ämnade göra någon invändning, men hon kom ihåg sina löften och lät bli. — Allt detta, fortsatte han, — var likväl förgäfves, Edward sade ganska litet men hvad ban sade var på det mest bestämda sätt. Ingenting skulle förmå honom att slå upp förlofningen. Han ville stå fast dervid, kosta hvad som helst. — Då, utropade mrs Jennings, icke längre i stånd att tiga, — har han handlat som en hederlig karl! Jag ber er om förlåtelse, mr Dashwood, men om han gjort annorlunda, skulle jag ansett honom för en skurk. Jag har någon liten del i affären, lika väl som ni, ty Lucy Steele är min kusin, och jag tror icke det finnes en bättre flicka i verlden, ej heller någon, som mera förtjendr en god man. John Dashwood blef i hög grad förvånad: men hans natur var lugn, och han ville aldrig förolämpa någon, i synnerhet någon, som var förmögen. Han svarade derföre utan någon harm: — Jag ville för ingen del tala ohöfligt om någon af edra slägtingar, min fru. Miss Lucy Steele är helt säkert en mycket förtjenstfull ung qvinna; men i närvarande fall är ju föreningen omöjlig. Och att hafva ingått i en hemlig förbindelse med en ung man under hennes onkels vård, sonen till en så förmögen qvinna som mrs Ferrars, är kanske något ovanligt. Med ett ord, jag har icke för afsigt att göra anmärkningar öfver en persons uppförande, för hvilken ni har sådan aktning, mrs Jennings. (Forts.)