Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1866, sida 2

tacksamhet? Är detta den enda vedergillning jag kan visa di i De ömmaste sme i fölide på denns bekännelse I ett Ador sinnestillstånd. som det hva:i hon nu var, hade Elinor licke svårt att erhålla af henne, hvilket löfte hon än begärde, och; på hennes hön. lolvade Marianne att aldrig tala om saken med någon med det minsta sken af bitterhet, att möta Lucy utan att förråda att hennes misshag till henne i ringaste mån blifvit ökadt, och till och med at! so Edward sjelf, om slumpen skulle föra i dem tillsammans, utan att bemöta honom mindre hjertligt än vanligt. Detta var stora eftergifter; men då Marianne kände att hon gjort någon menniska orätt, kunde ingen ersättning vara henne för stor. Hon uppfyllde sitt löfte att vara försigtig, med beundran. Hon åhörde allt Ihvad mrs Jennings hade att säga i ämnet, utan att skifta färg, motsade henne icke i någet, och hördes tre gånger säga: Ja, min fru. — Hon lyssnade till hennes loflord öfver Lucy, utan att göra annat än flytta sig från en stol till en annan, och då mrs Jennings talade om Edwards kärlek, kostade det henne endast några spasmodiska ryckningar i halsen. Sådana framsteg i hjeltemod hos hennes syster, gjorde att Elinor sjelf kände sig i stånd till allting. Följande morgon medförde en ny pröfning för Marianne, då deras bror kom till dem med ett det allvarsammaste utseende för att tala om den förskräckliga händelsen och gifva dem underrättelser om sin hustru. — Jhafven hört omtalas, förmodar jag, sade han mycket högtidligt, så snart han ig 11