Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1866, sida 2

en sanning. Det gifves icke samvetsfrihet utan bekännelsefrihet, ty om en man lider i fräga om sin medborgerliga ställning, när han ärligt bekänner den mening, som hans öfvertygelse och samvete omfattat, så är samvetets frihet kränkt. Och ingen stat, likalitet som någon kyrka, har ännu ostraffadt tillåtit sig sådana kränkningar. Den fria församlingen är kristendomens upphof och grund; det var af hedendomen denna höga lära lånade sin statskyrka och af judendomen sin kyrkostat. Den fria föramlingen är det andliga lifvets enda sanna och naturliga lifsform. Men denna församling består ej af ett visst antal hemman, ej heller af ctt visst antal steneller trähus, utan af mennisscor, som förena sig att bedja till Gud i anda och sanning, d. ä i enlighet med den uppfattning af Hans väsen, som hvar och en kunnat tillegna sig. Staten kan och bör föreskrifva ordningsstadt ar, som gälla för det yttre först amlingslifvet; men att bjuda och befalla menniskorna hvad de skola tro och hoppas — det ligger utom statens befogenhet. Deremot åligger det staten, att rja för nationens uppfostran. Dock är det ingalunda nyttigt, att utförandet af de i detta hänseende gifna förordningar, eller förvaltningen af de härför upprättade institutioner centraliseras i statsstyrelsens hand. Staten bör här stå blott såsom understödjande och kontrollerande makt, och kan utöfva denna makt så mycket bättre och noggrannare, ju mindre staten sjelf öfvertagit administrationen. Den enklaste organisationen i detta hänseende synes vara, att af undervisningsanstalterna de lägsta (primärskolorna) förvaltas inom de första kommunerna, socknarne, och de högre inom länen (icke stiften), hvarefter högskolorna eller universiteten lyda omedelbart under statsstyrelsen. — Vi hafva redan tagit goda steg på denna bana, ehuru mera instinktlikt, än med ctt klart fattadt mål för ögat. Statens hushållning bör, likasom den enskiltes, noga följa lagen: att man ej lefver öfver sina tillgångar. Alla öfverflödiga utgifter böra alltså besparas till den tid, då man dertill har god råd, d. v. s. till den tid, då alla rVerkliga behof blifvit fy lida. Deremot ligger det i ingen hushållning uti, att vägra statens biträde, vare sig genom begagnande af dess kredit eller genom direkta anslag, till sådana ändamål, som medelbart eller omedelbart befrämja det helas välstånd. är det både nyttigt och nödvändigt, att vi fullfölja den lyckligt beträdda banan af förbättrande utaf våra kommunikationsanstalter, börande dock nödiga garantier ställas mot missbruk af statens delaktighet i privata företag på detta område. I allmänhet kan staten ej göra nog för väckande och närande af landets produktiva verksamhet. Der spelar ock yrkesbildningen en betydande roll, hvarjemte äfven både vetenskapen och konsten här hafva sig stora uppgifter förelagda. Den förra finner nya sätt att smälta bergets malmer; den sednare ger åt förädlingsarbetet nya former och färger. Der lif siunes är utveckling; endast döden utgör ett stillastående, som dock blott är ögonblickligt, enär derpå följer upplösning. Öm vårt land alltså känner behof af utveckling, så är det emedan det känner inom sig en god lifskraft. Det är derföre ej ny hetsly stnaden, som söker reformer, utan det är samhällets eget inre lif, som vill växa, vill skjuta upp i nya grenar, hvilka skola bära nya blad och blommor och frön till nya plantor. Det ligger i tingens ordning, att murkna grenar och gula löf härunder bortfalla och undanrödjas. Må vi då ej missförstå dessa sträfvanden, utan glädjas deråt, såsom vi fägna oss vid vårens ankomst. Vårt fädernesland kan blifva starkt och lyckligt. Det kan gifva verlden