Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1866, sida 2

Fanny teg ett ögonblick, hvarefter hon eftertryckligt sade: — Min vän, jag skulle mycket gerna vilja bjuda dem till oss, om det stod i min makt, men jag hade just gjort upp med mig sjelf att bedja fröknarna Steele tillbringa några dagar hos oss. De äro mycket hyggliga, vänliga flickor, och jag tycker vi äro skyldiga dem den artigheten, då deras onkel gjorde så mycket för Edward. Vi kunna ju bjuda dina systrar något annat år, men fröknarna Steele komma kanske icke mera till staden. Jag ir öfvertygad att du skall tycka om dem, du tycker ju redan ganska mycket om dem, och så gör min mor, och Harry är så förtjust i dem! Mr Dashwood var besegrad. Ian i nödvändigheten att genast invitera fröknarna Steele, och haus samvete blidkades med beslutet att bjuda systrarne ett annat år, likväl på samma gång listigt missnkande, att ett annat år skulle göra bjudningen obehöflig genom att föra Elinor till staden som öfverste Brandons hurn och Marianne som deras gäst. Fanny, fröjdande sig att hon sluppit undan och stolt öfver den qvickhet, som varit orsaken dertill, skref följande morgon till Lucy för att utbedja sig hennes och hennes systers sällskap på några dasar i Harley Street, så snart Lady Middseton kunde undvara dem. Detta var nog att göra Lucy verkligt och med skäl lycklig. Mrs Dashwood tycktes verkligen sjelf arbeta för henne, understödjande hennes förhoppningar och befordrande alla hennes utsigter. Ett sådant tillfälle att vara med Edward och hans familj var, framför ult annat, det vigtigaste för hennes in