Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 5

jelf, afhälla henne från att säga, att hon rar glad att se honom, och att hon hade varit mycket ledsen öfver att ej vara hemma, lå han förut aflagt sitt besök hos dem. Hon ville icke låta afskräcka sig från att visa honom den uppmärksamhet, som tillkom honom såsom vän och nästan släging, af Lucys granskande ögon, ehuru non snart märkte att de noga betraktade nenne. Hennes sätt uppmuntrade Edward nåsot, och han fick mod att sätta sig ned; nen hans förlägenhet öfverträffade ännu lamernas i en mån, som händelsen gjorde örklarlig, ehuru det kanske är sällsynt nos hans kön; ty hans hjerta hade hvarken Lucys köld, ej heller kunde hans samvete vara alldeles så lugnt som Elinors. Lucy, med ett blygt och allvarsamt utseende, tycktes hafva föresatt sig att icke bidraga till de öfrigas trefnad och ville icke säga ett ord. Nästan allt som sades kom från Elinor, som var tvungen att frivilligt gifva all den underrättelse om sin mors nelsa, deras ankomst till staden m. m., som Edward borde hafva efterfrågat, men aldrig gjorde. Hennes bemödanden stannade icke härvid; ty hon kände sig snart derefter så hjeltemodigt sinnad, att hon, under förevändning att hemta Marianne, beslöt lemna de andra för sig sjelfva. Hon gjorde det också verkligen, och på det vackraste sätt, ty hon dröjde flera minuter på trappan, med den mest högsinta sinnesstyrka, innan hon gick till sin syster. Sedan detta emellertid väl var gjordt, blef det tid för Edwards förtjusning att upphöra; ty Mariannes glädje dref henne genast in i förmaket. Hennes nöje af att se honom var