Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1866, sida 2

verk, bad i synnerhet att så se på den. och sedan den erhållit lady Middletons bifall, räckte Fanny den derföre till sin mor, på samma gång omtänksamt underrättande henne, att den var gjord af miss Dashwood. — Hm! sade mrs Ferrars, — rätt vacker, och återlemnade den till sin dotter utan att alls betrakta den. Fanny tyckte kanske för ett ögonblick, att hennes mor hade varit oartig nog, ty, rodnande litet, sade hon genast: — Den är mycket vacker, inte sannt: Men sedan öfverföll henne sannolikt åter fruktan att sjelf hafva varit för artig, för uppmuntrande, ty hon tillade straxt derpå: — Tycker ni inte att den är något i miss Mortons stil? — Hon målar förtjusande väl. — Hur skönt hennes sista landskap — Skönt i sanning! Men hon gör allting väl. Marianne kunde icke uthärda detta. Hon var redan i hög grad missnöjd med mrs Ferrars, och sådant illa afpassadt beröm öfver en annan, på Elinors bekostnad, ehuru hon icke hade något begrepp om hvad man egentligen menade dermed, förargade henne till den grad, att hon häftigt sade: — Detta är beundran af ett mycket besynnerligt slag! Hvad är miss Morton för oss? hvem känner, eller hvem bryr sig om henne? — det är Elinor, om hvilken vi tala. Och sägande detta, tog hon skärmen ur sin svägerskas händer för att sjelf beundra den så som den borde beundras. Mrs Ferrars såg högst förtörnad ut, och