Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1866, sida 2

— — UTRIKES, TYSKLAND. Såsom ett telegram förut meddelat, har konung Johan af Sachsen den 16 dennes inträffat i Berlin och blifvit der mottagen med stor uppmärksamhet af konung Wilhelm och hans hof. Som bekant är, har ett intimt vänskapstörhållande förr existerat mellan de begge suveränerna. Förhållandet mellan den sachsiska befolkningen och den preussiska besättningen skildras som fredligt och mycket tillfredsställande. Med anledning af kung Johans födelsedag, den 12 dennes, var det stor militärparad och andra festligheter i Dresden, i hvilka både sachsiska och preussiska officerare deltogo. Grefve Bismarck har för kort tid sedan vändt sig till schweiziska förbundsdagen, för att af densamma erhålla uppgift på antalet af och namnen på de flyktingar, hvilka, för att undgå den preussiska militärutskrifningen, begifvit sig till Schweiz från de af Preussen annekterade staterna. Men förbundsrådet har afslagit denna begäran och motiverat sitt afslag dermed, att upptagandet af nya medborgare vore en sak, som uteslutande rörde de enskilda kantonernas styrelser. ITALIEN. Tidningen , Provincia i Florens meddelar, att det är tal om en modifikation af ministeren. Enligt detta skulle Berti (kultusminister) och JIacini (arbetsminister) lemna plats för Mordini och Correnti. Tidningarne beklaga enhälligt Iacinis asgång ur ministeren. Nu, då det kritiska ögonblicket — de franska truppernas aftåg från Rom — är förbi, anser man troligt, det äfven påfvens hållning och yttranden skola blifva lugnare och mera försonliga. Den lidelsefulla rörelse, i hvilken han synes hafva varit försatt vid afskedet från de franska officerarne, skall sannolikt vika för ett lugnare åskådningssätt. Timeskorrespondent i Rom skildrar, i en skrifvelse af den 8 d:s, den heliga fadrens stämning vid detta tillfälle såsom utomordentligt exalterad, men hela hans framställning gör tillika intryck af en tendentiös öfverdrift. , Då påfven — så yttras det i ,,Timest — hade yttrat, det han hvarken räknade på franske kejsaren eller någon annan jordisk makt, utan endast på den Allsmäktige, lyftade han med mycken rörelse sina händer mot himlen och blef så stående öfver en minut med upplyftade armar, uppåt riktad blick och försjunken i andakt. Den djupt rörde påfvens ton och hållning i denna nöd och hjertats bitterhet voro så slående och oemotståndliga, att den på det högsta rörde de närvarande officerarne, af hvilka visserligen många icke äro af det veka slaget. Till och med om allt detta är sannt, bör man likväl icke förbise, att påfvens utlåtanden och högtidliga allokutioner just genom deras andliga karakter förlora en del af den politiska betydelse, som man brukar tillägga verldsliga suveräners yttranden. På denna grund bör man äfven med försigtighet upptaga hvad tidningarnes korrespondenter meddela om kejsar Napoleons förbittring öfver påfvens ord vid de franska officerarnes afskedsaudiens. D. 15 dennes har påfven hållit en ny allokution till kardinalerna och biskoparne, om hvilkens innehåll? man likväl icke ännu känner någonting. I en korrespondens mån Florens till Köln. 2eit. yttras den mening, att den nuvarande italienska regeringen är bestämd för att upprätthålla status quo med afseende på päfvestaten, så länge Pius IX lefver och, först när en påfve skall väljas, begagna tillfället för ett definitift ordnande af förhållandet mellan Italien och Rom. Kardinalen och erkebiskopen af Neapel, Riario Sforaa, är känd som en energisk karakter och ett klart hufvud. Som motståndare till kabinettet i Florens torde han hafva varit farligare än någon annan italiensk prelat, och som försonad med nämnde kabinett torde han kunna göra mera än någon annan till de södra provinsernas lugnande. Nu har Riario Sforea icke alenast återvändt till Neapel, utan har ge