Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1866, sida 2

närkt vacker. Vi hafva tagit bort alla e gamla rosenbuskarna, som växte i gruper på kullen. Elinor behöll sin ledsnad och sitt klanler för sig sjelf, och var mycket tacksam tt Marianne icke var närvarande för att lela förargelsen. Sedan han nu sagt tilläckligt för att bevisa sin fattigdom och orttaga nödvändigheten att köpa ett par rhängen åt hvar och en af sina systrar, lå han härnäst besökte Groys, togo hans ankar en glädtigare riktning, och han vörjade lyckönska Elinor till att hafva en ådan vän som mrs Jennings. 3 — Hon tyckes i sanning vara en högst örmögen qvinna. Hennes hus, hennes lefmidssätt, allt talar om mycket goda incomster, och det är en bekantskap, som cke allenast hitintills varit er till stor ytta, utan som till slut kan utfalla till r materiella fördel. Att hon bjudit er ill staden är säkert ett stort bevis på iennes vänskap, och alltsammans utvisar sanning en så stor tillgifvenhet för er, utt hon troligtvis icke skall glömma er i itt testamente. Hon måtte lemna mycket efter sig. 3 — Ingenting alls, skulle jag snarare tro; ty hon har endast sitt enkesäte, hvilket kommer att tillfalla hennes barn. Men man kan icke tänka sig att hon lefver upp hela sin inkomst. Få persv-er med vanlig klokhet göra det, och hvaa an besparar, skall hon kunna disponera öfver — Och ar-er du det icke mera sannolikt, att hon Skua testamentera det till sina döttrar, än till o — Hennes döttrar äro wsaa öfvermåt tan väl gifta, och derföre kan jag icke