Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1866, sida 2

liseras i statsstyrelsens hand. Staten bör här stå blott såsom understödjande och kontrollerande makt, och! kan utöfva denna makt så mycket bättre och noggrannare, ju mindrej, staten sjelf öfvertagit administrationen. Den enklaste organisationen i detta hänseende synes vara, att af undervisningsanstalterna de lägsta (primärskolorna) förvaltas inom de första kommunerna, socknarne, och de högre inom länen (icke stiften), hvarefter högskolorna eller universiteten lyda omedelbart under statsstyrelsen. — Vi hafva redan tagit goda steg på denna bana, ehuru mera instinktlikt, än med ett klart fattadt mål för ögat. Statens hushållning bör, likasom den enskiltes, noga följa lagen: att man ej lefver öfver sina tillgångar. Alla öfverflödiga utgifter böra alltså besparas till den tid, då man dertill har god råd, d. v. s. till den tid, då alla verkliga behof blifvit fyllda. Deremot ligger det ingen hushållning uti, att vägra statens biträde, vare sig genom begagnande af dess kredit eller genom direkta anslag, till sådana ändamål, som medelbart eller omedelbart befrämja det helas välstånd. Så är det både nyttigt och nödvändigt, att vi fullfölja den lyckligt beträdda banan af förbättrande utaf våra kommunikationsanstalter, börande dock nödiga garantier ställas mot missbruk af statens delaktighet i privata företag på detta område. I allmänhet kan staten ej göra nog för väckande och närande af landets produktiva verksamhet. Der spelar ock yrkesbildningen en betydande roll, hvarjemte äfven både vetenskapen och konsten här hafva sig stora uppgifter förelagda. Den förra finner nya sätt att smälta bergets malmer; den sednare ger åt förädlingsarbetet nya former och färger. Der lif finnes är utveckling; endast döden utgör ett stillastående, som dock blott är ögonblickligt, enär derpå följer upplösning. Om vårt land alltså känner behof af utveckling, så är det emedan det känner inom sig en god lifskraft. Det är derföre ej nyhetslysnaden, som söker reformer, utan det är samhällets eget inre lif, som vill växa, vill skjuta upp i nya grenar, hvilka skola bära nya blad och blommor och frön till nya plantor. Det ligger i tingens ordning, att murkna grenar och gula löf härunder bortfalla och undanrödjas. Må vi då ej missförstå dessa sträfvanden, utan glädjas deråt, såsom vi fägna oss vid vårens ankomst. Vårt fädernesland kan blifva starkt och lyckligt. Det kan gifva verlden ett ädelt föredöme af sann odling, andlig och timlig, och detta af det skäl, att här finnas ej blott rikliga materiella hjelpkällor, utan ock — hvad bättre är — heder, dygd och intelligens. Vi hafva alltför länge förbisett eller underskattat dessa rikedomar, hvaraf följt missmod och nedstämd handlingskraft. Den bättre insigten och den stärkta nationalkänslan skola åter göra oss mäktiga af stora handlingar, hvilka, om de ock ej komma att förvåna verlden medi hjeltebragdens försvinnande skimmer, skola bereda oss aktning hos andra folk och bygga vår lycka på en säker grund. Och till delaktighet i det arbetet är ingen kraft för stor och ingen för liten. Det fordras en stark arm att bryta den hårda tegen; men den svagare, som nedlägger kornet, är derföre ej mindre vigtig. Tanken, som genomforskar naturens lagar, har sin höga uppgift; men den moderliga fromma vaggsången en icke mindre. Hvarderas verksamhet utgör blott en länk i kulturens, odlingens, kedja. Men tillika gäller det obevekligt, att hvar och en är kallad att verka efter sin förmåga, med de pund Herren honom gifvit. Då Handelstidningens utgifvare erhållit det hedrande uppdraget, att deltaga i nästa års riksdagsarbete under den första delen af året, kan han naturligtvis under denna tid icke omedelbart leda tidningens redaktion: Han hoppas likväl kunna vara tidningen. nyttig genom dels egna meddelanden från riksdagen, dels tidigt insändande af motioner och utskottsbetänkanden. Någon väsentlig: förändring i tidningens redaktion kan alltså häraf ej uppstå, då utomdess tidningens ledande afdelning kommer att förestås af dess mångårige och med dess hela anda förtrogne medarbetare, litteratören Victor Rydberg. A moRnNA raAHA Br. Fict fih