Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1866, sida 3

och moraliskt hänseende, att ingen af dem öfverträffat honom i snille och själskraft, att England har honom, näst Gud, att tacka för att den protestantiska religionen ej måst lemna rum för den af hvarje Stuart gynnade katolicismen, liksom för att ej den på en gång oförvägne och ränkfulle Carl I:s och hans gunstling Straffords fruktansvärda anslag mot landets frihet buro frukt. Liksom det engelska folket först två århundraden efter Shakespeares tid lärde att rätt känna och värdera denne sin störste skald, så har det först två sekler efter Cromwells död lärt rätt känna och värdera denne sin störste regent. Att äfven på kontinenten de finnas, som öka att göra Cromwell en rättvisa, som är icke mindre önsklig derför att den är sen, visar det arbete, hvarpå vi här söka fästa våra läsares uppmärksamhet. Merle dAubignå, den högt aktade förf. till ,,Reformationshistorien och den nitiske motståndaren till påfvedömet, har här sökt att framställa i hans rätta dager en af protestantismens väldigaste förkämpar i det sjuttonde seklet, den store protektorn, hvars mäktiga inflytande hejdade papismens blodiga förföljelser mot protestanterna i katolska länder. Det är egentligen såsom kristen till tro och lefverne, som han framhålles af förf., och de bevis denne anför för sin uppfattning, de talrika förtroliga bref till anhöriga och vänner, som han meddelar, vittna så oemotsägligt om den väldige Olivers djupa och innerliga religiositet, om hans ifriga önskan att handla så att han täcktes Gud och gagnade sina landsmän och trosförvandter, att den måste vara stenblind, som längre kan vidhålla den gamla föreställningen om honom. Man skall måhända invända, att Cromwell ej handlade rätt, då han deltog i parlamentets krig mot konungen, och att han begick ett stort brott, då han undertecknade dennes dödsdom. Men om någonsin ett uppror mot ett lands laglige monark varit berättigadt, så mäste det, hvilket gjorde slut på Carl I:s välde, ha varit det. Denne olycklige furste hade alltifrån sin regerings början röjt sin håg att der lagens stadgar stodo i strid mot hans egna verkliga eller inbillade intressen, trotsa och bryta de förra. Han sträfvade öppet efter att tillintetgöra den engelska nationalrepresentationens makt, pålade och utkräfde godtyckligt skatter, lät häkta ett stort antal personer utan lagliga skäl och stundom utan att några skäl alls uppgåfvos, samt lät genom några af inga lagar bundna domstolar, som i sjelfva verket voro hans och hans gunstlingars lydiga verktyg, pliktfälla, döma till den gräsligaste tortyr, stympning eller afrättning personer, som voro helt och hållet oskyldiga, eller som blott gjort sig sky diga till obetydliga förseelser, och framförallt sådana som hyste för honom misshagliga religiösa åsigter. Kort sagdt, han var, ehuru oförvitlig i sitt husliga lif, en tyrann, för hvilken inga löften eller eder voro heliga, en landsförrädare, som stämplade mot folkets frioch rättigheter och som sökte undergräfva det bålverk, som värnade den engelska protestantismen mot Roms tilltag. Hvad som gjordes af parlamentet och dess armfå, i hvars leder Cromwell skar sina första lagrar, för att beröfva denne furste den makt, som han redan så missbrukat, var i sanning fullt berättigadt och förtjent af samtidens och efterverldens beundran och erkänsla, och hvad det s. k. konungamordet angår, så kunna så många ursäktande omständigheter anföras för dem, som undertecknade Carl I:s dom, att man svårligen kan fördöma Cromwell och de öfriga puritanerna, hvilka, i full öfvertygelse att de handlade i öfverensstämmelse med Guds vilja, rättvisans fordringar och fosterlandets sanna intressen, togo detta visserligen sedermera med rätta klandrade steg. Cromwell gaf sent och motvilligt sitt samtycke till konungens afrättning, och när han gjorde det, var det hufvudsakligen på grund af något, som han antog för Guds särskilta ingifvelse — ett bevis på att äfven denne skarpsinnige och ovanligt praktiske man ej saknade en viss svärmisk anstrykning. När man derjemte besinnar, att Cromwell och de öfriga puritanernas religiösa uppfattning i många hänseenden bar en viss gammaltestamentlig färg, så blir det förklarligt nog, att han ej blott kunde besluta sig för att underteckna konungens dödsdom, utan äfven att föra det irländska kriget med så blodig stränghet — en omständighet, som äfven med rätta ansetts såsom en fläck på den store mannens ovanskliga ära. Förf. söker ej att bemantla hvad protektorn brutit, men bemödar sig om att låta oss se saken i dess rätta dager i stället för den falska, som hans fienders bitterhet alstrat, och resultatet är att vi i honom finna en man, den der kunde fela såsom andra dödliga, men som i allt följt sin öfvertygelse, som varit beredd att olfra allt för sin tro och sitt fosterland, som icke eftersträfvade makten för sin egen celler de sinas skull, utan som fattade det redlösa statsskep