och gick några minuter af och an upp rummet. Elinor, rörd af hans berättelse, och ännu mera af hans smärta, kunde icke tala. Han såg hennes rörelse, gick fram till henne, tog hennes hand och kyste den med tacksam vördnad. Några mi nuters ansträngning satte honom åter i stånd att fortsätta med lugn: — Det var nära tre år efter denna olyckliga period, innan jag återvände till England. Min första omsorg, då jag anlände hit, var naturligtvis att göra eftersökningar efter henne; men de utföllo lika fruktlösa som sorgliga. Jag kunde icke uppspana henne längre än till hennes förste förförare, och det var allt skäl att frukta, att hon flytt från honom endast för att sjunka djupare i ett lif af synd. Hennes lagliga underhåll motsvarade icke hennes förmögenhet och var ej heller tillräckligt för hennes uppehälle. Slutligen likväl, sedan jag varit sex månader i England, sann jag henne. Tillgifvenhet för en min fordne tjenare, som sedan råkat i oycka, föranledde mig att besöka honom i en gäldstuga, der han satt inspärrad för skuld; och der, i samma hus, under ett likartadt förhållande, fann jag min olyckliga syster. Så förändrad — så affallen — så utmerglad genom lidanden af alla slag! knappast kunde jag tro den svårmodiga och sjukliga gestalten framför mig vara qvarlefvorna af den älskliga, blomstrande, friska flicka, som jag en gång så häftigt älskat. Hvad jag utstod då jag så skådade henne — men jag har ingen rättighet att såra edra känslor genom att försöka beskrifva det — jag har redan plågat er alltför mycket. Att hon, efter allt utseende, var i sista stadiet af lung