Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1866, sida 2

Men brefvet, då hon var illräckligt lugn att läsa det, bragte föga röst. Willonghby fyllde hvarje sida. Hennes mor, ännu säker på deras förlofning och litande lika varmt som någonsin på nans ståndaktighet, hade endast af Elinors uppmaning blifvit föranledd att bönfalla Marianne om större öppenhjertighet mot dem båda; och detta med sådan ömhet mot henne, sådan tillgifvenhet för Wil-! oughby och sådan öfvertygelse om deras framtida lycka med hvarandra, att hon srät af ångest allt medan hon läste det. All hennes otålighet att åter vara hemma itervände nu; hennes mor var henne kärare än någonsin; kärare genom sjelfva öfverdriften af hennes missräknade förtoende till Willonghby, och hon yrkade frigt att få resa. Elinor, sjelf ur stånd utt bestämma om det vore bättre för Marianne att vara på Barton än i London, gaf intet eget råd, utom det att vara lig tills man hann att få veta modrens inskan; och slutligen erhöll hon Mariannes samtycke att invänta densamma. Mrs Jennings lemnade dem tidigare än vanligt: ty hon kunde icke hafva någon o förr än Middletons och Palmers blifvit mderrättade om nyheten. Elinor satte sig sedan, med mycket tungt hjerta, att skrifva ill sin mor en berättelse om hvad som illdragit sig och utbedja sig hennes förekrifter, under det Marianne, som kom in förmaket efter mrs Jenningss bortgång, att vid bordet der Elinor skref, betrakande gången af hennes penna, sörjande ;fver henne för svårigheten af ett sådant ubete, och sörjande ännu mera öfver dess erkan på hennes moder.