Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 3

föreningen mellan Sverge och Norge, lyckas förf. icke bättre ån Carl Johans öfriga sakförare att försvara det sätt, hvarpå denna afslöts. Att det ej var skäl för handen att genom öfverdrifna anspråk på undergifvenhet drifva norrmännen till det yttersta och framkalla deras förtviflade motstånd, äfven om — såsom vi antaga -— svenskarna skulle kunnat eröfra deras land och införlifva det i Sverge såsom en provins, medgifva vi gerna, men emellan ett sådant förfarande och det, som Carl Johan beslöt sig för, fanns en medelväg, som skulle varit i Sverges, ja, i hela Skandinaviens rättförstådda intresse och som han derföre hade bort välja. Han hade neml. kunnat genomdrifva en verklig förening mellan de begge folken i stället för den knapphändigt maskerade personalunion, som han ansåg tillfredsställa sina egna personliga intressen då den försäkrade honom om norrmännens tacksamhet för de eftergifter, hvarigenom han smickrat deras nationalstolthet och teml. barnsliga isoleringsbegär. Han hade kunnat åstadkomma en förening mellan de begge rikena, som utan att kränka någotderas billiga anspråk på inre sjelfständighet, skulle ha medfört en önsklig samverkan af deras valda representanter i gemensamma angelägenheter — en förening, som skulle närmat de begge brödrafolken till hvarandra, lärt dem känna hvarandra och blifvit af ojemförligt större betydelse för deras styrka och utveckling, än den, som hittills egt rum, kunnat blifva. Det är klart för hvarje opartisk iakttagare, att såväl i detta fall, som vid alliansens afslutande med Ryssland Carl Johan låtit omsorgen för sin egen och sin dynastis säkerhet och fördelar inverka på sitt handlingssätt, så att vårt lands intressen måst sitta emellan. Intet har dock tydligare ådagalagt, att beräkningar af detta slag, i händelse af kollision, öfverväldigade hans nit för Sverges ära och välfärd än det s. k. familjefördraget — denna hemliga artikel i traktaten med Ryssland, som försäkrade honom om en rysk armåkorps af 15,000 many hvilken han skulle kunna kalla in i landet för det fall, att svenskarna gjorde uppror mot honom, och han ej såg sig någon annan utväg att qväfva insurrektionen, då deremot han å andra sidan förband sig att i motsvarande fall understödja Alexander med ett lika stort antal svenska trupper. Då historien en gång fäller Carl Johans dom, har hon dessa fakta — jemte andra, som vi ej behöfva anföra här — att väga mot de stora tjenster, som han obestridligen gjort Sverge, och hon skall helt visst visa så mycken oväld, att hon ej påstår, att han gjort sig sörtjent af Sverges ,eviga tacksamhet, derigenom att han icke vid afslutandet af alliansen skaffade oss åter de landsdelar, som freden i Fredrikshamn beröfvat oss, och hvilkas förlust gjort landet tillgängligare än någonsin förr för fientliga härar — hon skall icke säga, att familjefördraget, som kunnat ådraga Sverge Polens öde, derest den afsedda eventualiteten inträffat, picke syftade på annat än en säkerhet för Sverges lugn. Ärbetet innehåller åtskilligt annat, hvaremot grundade anmärkningar kunna göras, men då vår anmälan redan erhällit en opåräknad längd, vilja vi åtnöja oss med de redan gjorda. Hvad beträffar de formens bristfälligheter, som vi ofvan omnämt, så äro dessa så stora, att något motsvarigt näppeligen torde finnas i något annat i vårt land utgifvet historiskt verk. Mycket ofta anträffas osvenska uttryck och vändningar, satssogningar, som stå i strid mot språkets och tankens lagar, oriktig kommatering etc. Vi skulle kunna fylla hela spalter med exempel på trasig svenska, dragna ur denna bok, men då dessa ej kunna undgå någon af densammas bildade läsare, och då vi vilja undvika onödig vidlyftighet, sluta vi med uttalandet af den önskan, att det misshandlande af vårt sköna modersmål, som länge förekommit på romandiktningens område, icke måtte komma att uppenbara sig på häfdateckningens. A