Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 2

en ung dam af mina bekanta, och jag önskar af hela min själ att hans hustru må pina bjertat ur honom. Och så skall jag alltid säga, min vän, det kan ni lita på. Jag hade aldrig trott, att någon kunde uppföra sig på detta sätt; och om jag någonsin åter träffar honom, skall jag gifva honom en sådan lexa, att han icke lätt glömmer den. Men det finnes en tröst, min kära miss Marianne — han är icke den ende unge man i verlden, som är värd att eftersträfva; och med ert vackra ansigte skall ni aldrig sakna tillbedjare. Stackars varelse! jag vill icke störa henne längre, ty det vore bäst tör henne att gråta ut på en gång och sedan låta det vara slut. Parrys och Sandersons komma lyckligtvis i afton, och det skall roa henne Hon gick sedan på tåspetsarne ur rummet, som om hon trodde att hennes unga äns bedröfvelse kunde ökas af buller. Till sin sy förvåning, beslöt Marianne alt äta middag med dem. Elinor idde henne till och med att icke göra det. Men nej, hon ville gå ned; hon kunde mycket väl uthärda det, och pratet om henne skulle blifva mindre. — Elinor, förnöjd att ett ögonblick hafva henne bekerrskad af en sådan berckelsesrund, ehuru knappast troende det möjligt att hon skulle kunna sitta middagen ut, sade ingenting mera utan ordnåde bennes klädsel så godt hon kunde, under et Marianne ännu låg qvar på sängen, och var färdig att föra henne till matsaen, så snart de blefvo ditkallade. Vid middagen åt hon mera och var ugnare, än hennes syster väntat. Om hon rsökt att tala, eller varit medveten om välften af mrs Jennings välmenta, men