Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 2

som kunde förbittra ett sådant ondt, tycktes förenade att öka Mariannes olycka vid en slutlig skilsmessa från Willoughby — vid en omedelbar och oförsonlig brytning med honom. , XXIX KALIILEr. Innan pigan söljande morgon hade eldat i deras rum, eller solen vunnit någon makt öfver en kall, mulen Januarimorgon, låg Marianne endast halfklädd, på knä vid ett af fönstren, för att uppfånga allt det lilla ljus som fanns, och skref så fort, som en oupphörlig tåreflod ville tillåta henne. I denna ställning öfverraskade henne Elinor, väckt ur sin sömn af hennes snyftningar; och efter att hafva betraktat henne några ögonblick med tyst ängslan sade hon med den ömmaste och försigtigaste ton: — Mariane, får jag fråga — —? — Nej, Elinor, svaradej hon, — fråga ingenting, du skall snart få veta allt. Det slags förtviflade lugn, med hvilket detta sades, räckte icke längre än under det hon talade, och efterföljdes genast af samma häftiga bedröfvelse. Det dröjde några minuter innan bon kunde fortsätta med sitt bref; och de täta utbrott af sorg, hvilka ännu emellanåt nödgade henne att hålla upp, voro tillräckliga bevis att hon kände huru mer än sannolikt det var, att. hon ekref till Willoughby för sista gången. Elinor egnade henne all den stilla uppmärksamhet, som stod i hennes förmåga; och hon skulle hafva försökt att lugna. och trösta henne ännu mera, om icke Marianne, med hela häftigheten af den mest nervösa vetgirighet, bedt henne, att icko