Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 2

deraf; och lugut fortsättande sitt tal så snart Marianne försvunnit, sade hon: — Jag har sannerligen aldrig i hela mitt lif sett en ung qvinna så förtvifladt kär! Mina flickor voro ett intet i jemförelse med henne, och likväl voro de narraktiga nog; men miss Marianne är riktigt en förändrad menniska. Jag hoppas, af mitt innersta hjerta, att han inte skall låta henne vänta mycket längre, ty det är riktigt sorgligt, att se henne så sjuk och föriviflad. Säg mig, när skola de hafva brölop? linor, ehuru aldrig mindre hågad att tala än i detta ögonblick, tvingade sig att svara: — Har ni verkligen, min fru, kommit till den öfvertygelsen, att min syster är förlofvad med mr Willoughby? Jag trodde att det endast varit ett skämt, men en så allvarsam fråga tyckes innebära något mera; och jag måste derföre bedja er icke längre bedraga er sjelf. Jag försäkrar er, att ingenting skulle förvåna mig: mera än om jag finge höra, att de skulle gifta sig. — Fy skäms, miss Dashwood! hur kan, ni tala så? Veta vi icke alla, att det måste blifva parti af, — att de voro kära i hvarandra öfver öronen från första ögon blicket de träffades? Såg jag dem icke tillsammans i Devonshire hvarje dag; och visste jag icke, att er syster följde med mig till staden i afsigt att köpa bröllopskläder? Derföre att ni sjelf är så förbehållsam dermed, tror ni att ingen annan har märkt det; men så är det inte, kan! jag säga er, ty det är kändt öfver hela staden för länge sedan. Jag berättar det. för alla, och så gör Charlotte, — Min fru, sade Elinor mycket allvar