Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1866, sida 2

det enkla och vanliga medlet, att fråga hvad han menade: Han försökte småle, då han svarade: — Er systers förlofning med mr Willoughby är mycket allmänt bekant. — Den kan icke vara allmänt bekant, återtog Elinor, — ty hennes egen familj vet det icke. Han såg förvånad ut och sade: — Jag ber er om förlåtelse, jag fruktar min fråga har varit otillbörlig; men jag trodde icke att det skulle hållas hemligt, då de öppet korrespondera, och deras giftermål allmänt talas om. — Hur är det möjligt! Af hvem kan ni hafva hört det omnämndt? — Af många — af några, som ni icke känner, af andra, med hvilka ni är förtroligt bekant, mrs Jennings, mrs Palmer och Middletons. Men likväl skulle jag kanske icke hafva trott det — ty då man ogerna vill öfvertygas om en sak, kan man alltid finna någonting, som underhåller tviflet — om jag icke, då betjenten i dag släppte in mig, händelsevis sett i hans hand ett bref, adresseradt till mr Willoughby, i er systers stil. Jag kom för att fråga, men ag var öfvertygad innan jag kunde göra let. Är allting slutligen afgjordt? Är det möjligt att? — Men jag har ingen rättighet, och jag kunde icke hafva någon utsigt att lyckas. Ursäkta mig, miss Dashwood. Jag tror, jag har gjort orätt i att: säga så mycket, men jag vet knappast hvad ag skall göra, och till er klokhet hyser ag den största tillförsigt. Säg mig, att ult är bestämdt afgjordt, att hvarje försök, — att, med ett ord, intet hopp återstår. Dessa ord, som meddelade Elinor en