Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1866, sida 2

sicke hade lust att gå omkring, satte hon och Elinor sig äfven icke långt ifrån spelbordet. De hade icke suttit der länge, innan Elinor varseblef Willoughby, som stod några alnar ifrån dem, ifrigt samtalande med en ung qvinna af ett mycket förnämt utseende. IIon ådrog sig snart hans uppmärksamhet, och han bugade sig genast, men utan att försöka tilltala henne, eller närma sig Marianne, ehuru han ej i kunde undgå att se henne, hvarefter han fortsatte sitt samtal med samma dam. Elinor vände sig ofrivilligt till Marianne, för att se om hon ej märkt något. I detta ögonblick fick hon först sigte på honom, och med hela ansigtet glödande af förtjusning, skulle hon ögonblickligen hafva gått fram till honom, om icke hennes syster hållit henne tillbaka. — Store Gud! utropade hon, — han är der! — O, hvarföre ser han icke på mig? Hvarföre kan jag icke tala till honom? — Var lugn, var lugn, utropade Elinor, — och förråd icke hvad du känner ör alla de närvarande. Kanske han ännu icke sett dig. Detta var likväl mera än hon kunde tro, och att vara lugn i ett sådant ögonblick öfversteg icke allenast Mariannes sörmåga, utan äfven hennes önskan. Hon satt i en ångest af otålighet, som afmålade sig i hvarje anletsdrag. Slutligen vände han sig åter om och betraktade dem båda, hon störtade upp och räckte fram handen mot honom, under det hon uttalade hans namn i en kärleksfull ton. Han närmade sig, och vändande sig snarare till Elinor än Mari