Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1866, sida 2

nes syster, rörde henne mycket. Hon var icke genast i stånd att säga någonting; och till och med sedan hon återhemtat sig, ölvervägde hon en stund hvilket svar, som skulle vara bäst passande att gifva. Sakernas verkliga förhällande mellan Willoughby och hennes syster var så föga kändt af henne sjelf, att om hon försökte förklara det, kunde hon lika lätt blifva blottställd för att säga för mycket som för litet. Likväl, då hon var öfvertygad att Mariannes kärlek till Willoughby icke kunde lemna något hopp om öfverste Brandons framgång, hvad slutet än kunde blifva på denna kärlek, och på samma gång önskade skydda hennes uppförande för klander, ansåg hon det, efter något begrundande, klokast och vänligast att säga mera än hon verkligen visste eller trodde. Hon tillstod derföre, att churu hon aldrig af dem sjelfva blifvit underrättad om det förhållande, hvari de stodo till hvarandra, tviflade hon ingalunda på deras ömsesidiga kärlek, och att de brefvexlade gjorde henne ej förvånad. Han åhörde henne med tyst uppmärksamhet; och sedan hon slutat tala, uppsteg han hastigt och sade, med en af rörelse darrande röst: — Er syster önskar jag all möjlig lycka; Willoughby att han må söka förtjena henne, — hvarefter han tog afsked och gick. Elinor erfor inga angenäma känslor af i detta samtal, som kunde minska hennes oro i andra punkter; hon lemnades tvrert om med ett sorgligt intryck af öfv Brandons olycka, och hindrades tll o med att önska det utplånadt, af hennes