Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1866, sida 3

bestämmer alltid deras karakter och yttersta verkän, utan att någonsin göra dem trångbrestade eller hårda. Och inom de positiva tföslärornas sfer förråder Vinet aldrig den minsta tvekan och gör aldrig det minsta medgifvande, utan att dock visa något småaktigt kraf vid frågor, som till och med bestridas bland verkligt troende. Han träder ansigte inför ansigte med sina motståndares mest skenjagra, mest vanliga inkast och bekampar dem med en öfvertygelse, som blifver allt vältaligare, ju mera fullständig och noggrann den visar sig. Att vilja särskilja moralen från dogmen, sade han, det är att vilja skilja en flod från sin källa. Den kristna dogmen är med detsamma en moral, men en kristen moral. Emedan Gud i den kristna symbolen uppenbarar sig under drag, som naturen icke angifvit, så inlägger moralen der i sin ordning en karakter, som naturen icke hade påtryck Menniskan har funnit sig ur stånd att skapa sig en religion, och Gud har kommit hennes vanmäktighet till hjelp. Det är något mer än adertonhundra år sen, då en man framträdde i en obemärkt vrå af denna verlden. Jag vill ej erinra om, att en lång följd af profeter hade förkunnat denne mans ankomst, att en lång följd af underverk hade med ett gudomligt insegel angifvit det folk, der han skulle födas, och till och med det ord, som förkunnado honom, kortligen. att en imponerande samling af bevis omgifver honom och gifver auktoritet. Jag vill blott säga, att han predikade en religion. Det var icke den naturliga religionen; lärorna om Guds tillvaro och om själens odödlighet förutsättas öfverallt i hans tal, läras aldrig, bevisas aldrig. Det var icke ideer, som logiskt härledas ur förnuftets primitiva förutsättningar; hvad han lär, hvad som utgör sjelfva grundvalen och det egentliga af hans lära, det är saker, som förvirra förnuftet och till hvilka förnuftet icke på någon väg kan komma. Han predikar en Gud på jorden, en Gudamenniska, en arm Gud, en korsfäst Gud. Han predikar vreden, som öfverväldigar den oskyldige, förlåtelsen, som rycker den brottslige från fördömmelsen, Gud ett offer för menniskan, och menniskan utgörande en och samma person med Gud. Han predikar en ny födelse, utan hvilken menniskan icke kan blifva frälsad, han predikar Guds Nåds fullhet och menniskans oinskränkta frihet. Jag vill ej söka göra hans läror lockande, jag öfverlemnar er dem i deras nakenhet, jag vill ej söka att rättfärdiga dem. Ni kan, om Ni så tycker, förvånas och harmas öfver dessa besynnerliga läror, och Ni kan gerna göra det i rikt mått. Men, då Ni har nog förundrat er öfver deras besynnerlighet, så skall jag framställa en annan sak för er till att undra öfver. Dessa besynnerliga läror hafva eröfrat verlden. Knappt hade de framkommit i det fattiga Judeen, förr än de inträngde i det lärda Athen, det rika Corinth, det stolta Rom. De samlade bekännare i verkstäderna, i fängelserna, i skolorna, vid domstolarna, på thronerna. Segrande öfver civilisationen, ha de triumferat öfver barbariet och låtit den besegrade Romaren och den vilde Sicambern gå under samma ok. Det sociala lifvets former ha vexlat, samhället har upplöst sig och åter förnyats — de hafva förblifvit. Ingen annan lära, hvarken silosofisk eller religiös, har förblifvit, hvarochen hade sin tid, hvarje tid hade sin ide, och såsom en ryktbar skriftställare framställt det, den religiösa känslan, öfverlemnad åt sig sjelf, valde sig, efter tiden, vissa former, som den krossade, när tiden var förbi. Läran om korset har envist återkommit. Om den icke hade bemäktigat sig mer än en enda klass af menniskor, så skulle det redan varit mycket, det skulle måhända varit oförklarligt, men nu finner man anhängare af korset i lägren såväl som i det borgerliga lifvet, bland de rika, såväl som bland de fattiga, bland de starka andarna, såväl som bland de svaga, bland de lärda, såväl som de olärda. Denna lära är god för alla, öfverallt, alltid; den åldras aldrig. Korsets religion synes ingenstädes i motsägelse med civilisationen. Tvärtemot må gerna civilisationen gå framåt, den finner alltid Kristendomen före sig. Men tron icke, att Kristendomen utaf medgörlighet, och för att komma öfverens med tiden, efterskänker någon af sina ider. Nej, det är genom sin oböjlighet, som den är stark, den behötver icke att eftergifva något för att vara i harmoni med hvad som är skönt, sannt och rätt, ty den är sjelf den fulländade typen för allt sådant. Den är icke en religion, som smickrar den naturliga menniskan, och verldens barn, som draga sig från den, visa nogsamt, att Kristendomen är för dem ett hårdt tal och en underlig lära. De, som icke våga att förkasta den, bemöda sig om att förmildra den. Man beröfvar den dess anstötligheter, dess myther, såsom man gerna benämner dem, man gör den nästan förnuftig. Men, hur besynnerligt! då den är förnuftig, har den icke mera styrka, och, i likhet med ett af den lefvande naturens märkvärdigaste varelser, om den förlorar sin gadd, så dör den. Nitet, elden, heligheten, kärleken försvinna med dessa underliga läror, jordens salt har förlorat sin sälta och man vet ej, hvarmed man skall kunna återgifva det. Å andra sidan, om Ni får i förbigående höra, att der finnes väckelse någorstädes, att Kristendomen håller på att upplifvas, att tron blir lefvande, att nitet öfverflödar, fråga då icke, på hvilken jordmån dessa ädla plantor växa! Ni kan på förhand säga, att det är på orthodoxiens oländiga och obehagliga mark, i skuggan af dessa mysterier, som förvirra det menskliga förnuftet och som det så gerna skulle vilja aflägsna ifrån sig... Några punkter i Saint-Marc Girardins vackra bok öfver den dramatiska litteraturen skulle kunna föranleda en att tro — jag fruktar det åtminstone — att Kristendomen egentligen icke är annat, än ett naturligt framsteg af menniskoanden, en graduell utvecklig af forntidens vishet, t. ex. då författaren säger oss, att Grekerna småningom gjorde framsteg i riktning emot den kristna spiritualismen. Vi beklaga, att Saint-Marc Girardin icke har sagt, i hvilken mening och med hvilken begränsning, han fattar detta. Vi hoppas, att han icke skall i oss se en kämpe för en töcknig orthodoxi, om vi säga, att ingenting så mycket försvagar Kristendomens anseende, att ingenting i menniskors sinnen mera skadar dess sak, än att göra den till en länk i den kedja, som den sannerligen har brutit. Må handelserna, det vill säga försynen, hafva på förhand inom Occidenten gräft en bädd för denna gudomliga flod, den mest betänksamme troende skall utan svårighet medgifva det; men, väsentligt är det att icke misskänna den källa, hvarifrån floden har upprunnit. Ingen naturlig utveckling, den må nu vara Judisk eller Grekisk, förmår att förklara Kristendomens uppkomst. Hvilka än den antika forskningens framsteg varit, så fanns der alltid en oändlighet emellan denna och Kristendomens ide, och det oändliga kan endast fyllas af det oändliga. Det är slut med Kristendomen i verlden, så snart man blir ense om att tänka motsatsen och att låta ett öfvernaturligt faktum ingå i en afdelning af historiens filosofi. IIVad ir, så tycka vi mycket mera om det mest bittra förnekande af kristna religionen, än en beundran, som är hållen tillbaka inom dylika gränser. Kristendomen är ingenting, om den icke, såsom Melchisedek, här på jorden är utan fader, utan moder och utan slägt. Hvem har någonsin mera noggrannt angifvit hörnstenen i Kristendomens byggnad och fastare slutit sig till densamma?