Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1866, sida 3

en han! let är Willoughby. det är verklig ch hon tyckt es 1 n färdig att kasta ig i hans armar, öfverste Bramdlon inrädde. Det var en alltför stor missräkning av kunna bäras med lugn; och hon lemnade senast rummet. Elinor också bedrasen; men hennes aktni öfverste Braulon gjorde att hon hj r0 ist välkomnade bonom; och hon kinde sig mycket årad, att en man, så part för hennes s kale märka, att hon endast erfor ledsnad e honom. Hon såg genast att det icke a var Åcbemärla af honom; att han till och med granskade Ma hn då hon lemnade rummet, med lan förvåning och ro, att han n istan glömde hvad artigheten fordrade mot henne sjelf. ter sjuk? sade han. svarado något förvir rad, att hon 1 k k, Elinor s 3 var det, och talade sedan om hufvud nedslagenhet och öfveransträngain g med mera s re som kunde ursäkta hennes systers uppförande. Han åhörde henne med den största uppmhet; men sade intet mera derom, ade tala om sitt nöje att se dem i London, och göra de vanliga frågorna angående deras resa och vännerna i Barton. På detta sätt fortforo de alt tala, med ganska litet intresse å någondera sidan: bådas tankar upptagna på annat håll. Elinor önskade mycket att fråga om Willoughby var i staden, men hon var rädd att plåga honom med någon fråga efter hans rival; och slutligen, för att säga nå gonting, frågade hon om han varit iLondon allt sedan hon sist såg honom. — Ja, svarade han, något förläget, — nästan allt