Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1866, sida 2

hennes ögon, utan att känna hur arm hennes egen utsigt var, hur Stichelöst hennes eget kinneslillständ i jemförelse dermed, och hur gerna hon skulle vilja dela Mariannes oro, för att hafva samma lifvande föremål i sigte, samma möjlighet till hopp. en mycket kort tid måste nu a, hvilka Willoughbys afsigter voro; troligtvis var han redan i staden. lariaunes ifver att komma till staden tilltännagaf hennes tillförsigt att finna honom der; och Elinor hade föresatt sig att icke allenast vinna hvarje ny upplysn.ng angående hans karakter, som hennes egna iakttagelser eller andras underrättelser kunde gifva henne, utan att likaledes bevaka hans förande mot hennes syster med sådan h samhet, att hon, innan många sammanträffanden egt rum, skulle kunna utforska hvad han var, och hvad han ade. Skulle resultatet åf hennes iakttagelser utfalla ogynnsamt, föresatte hon ig att, i alla händelser, öppna sin systers ögon; ; blefve det annorlunda, skulle hennes bemödanden blifva af ett annat sl hon måste då lära sig undvi NS jemförelse och bannlysa hvarje sakkunde minska hennes tillfredsariannes lycka. De voro tre dagar på resan, och Mariannes uppförande derunder var ett lyckligt prof på hvad hennes tillkommande artighet mot mrs Jennings lofvade blifva. Hon satt tyst nästan hela vägen, fördjupad i sina egna tankar, och talade knappast någonsin frivilligt, utom då något föremål af pittoresk skönhet på deras väg frånlockade henne ett utrop af förtjusning, uteslutande stäldt till hennes syster. För att försona detta uppförande, intog Elinor derföre ge