Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1866, sida 3

ningar blifvit utsläckta, skulle ingen, af systrarnes utseende, kunnat förmoda att linor i tysthet sörjde öfver hinder, som för alltid måste skilja henne från föremålet för hennes kärlek, och att Marianne i sitt sinne tänkte på fullkomligheterna hos en man, om hvars hela hjerta hon fullt och fast trodde sig i besittning, och som äntade få se i hvarje vagn, som körde deras hus. Nödvändigheten att för sin mor och Marianne dölja hvad som blifvit henne meddeladt som ett förtroende var, ehuru det förorsakade henne oupphörlig ansträ ning, ingen tillökning 1 Elinors smärta. Tvertom var det henne en lindring att lippa meddela något, som skulle göra dem a bedröfvade, och att likaledes blifva skonad att höra detta klander af Edward, som sligtvis skulle uppkomma af deras öfverba partiska tillgifvenhet för henne sjelf, och hvilket var mer än hon kände sig i stånd att uthärda. År de råd eller samtal visste hon, alt hon icke kunde erhålla något bistånd; deras ömhet och sorg måste öka hennes olycka, under det hennes sjelfbeherrskning hvarken skulle erhålla upenuutran af deras exempel eller beröm. Hon var starkare ensam; och hennes eget goda förstånd uppehöll henne så väl, att hennes lugn va så orubbadt, hennes glada utseende så oförändradt som det, med så bitter sorg var möjligt att vara. Så mycket hon än lidit af sitt samtal med Lucy i detta ki snart en ifrig önskan att för detta af mera än en orsak. Ilon höra många omständigheter vid deras för losning åter upprepade; hon önskade tyd