Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1866, sida 3

ne att den säkert ulle blifva det, är jag öfvertygad att hon litar derpå. Lucy flyttade genast sybordet till sig och satte sig åter med ev glädtighet, som tycktes antyda, att hon icke kunde smaka nagot större nöje än att göra en fili gramskorg åt ett bortskämdt ba Lady Middleton föreslog de öfriga att spela Öassino. Ingen gjorde någon invändning utom Marianne, som, med sin vanliga likgiltighet för artighetens fordringar, utropade: — Ers nåd skall säkert hafva godheten ursäkta mig — ni vet, att jag alskyr kort. Jag sätter mig till pianot, som jag ieke vidrört sedan det blef stämdt. Och, utan vidare krus, vände hon sig bort och gick till instrumentet. — Lady Middleton såg ut, som om hon tackade Gud, att hon aldrig sagt någonting så oartigt. — Marianne kan aldrig länge vara ifrån detta instrument, som ni vet, sade Elinor, ökande öfverskyla cartigheten; — och undrar icke ket derpå, ty det är et mest välljudande fortepiano, jag nå — Kanske, fortsatte Elinor, att jag, om jag händelsevis kommer att varu ifrån spelet, kan vara miss Lucy till någon nytta ty det är i å t att göra vic korgen, att jag ansere Jligt för hen suc att sluta den ensam i afton. Jag skull tycka mycket om ett sådant arbete, on hon vill tillåta mig deltaga deri. Jag askall i sanning blifva mj tacksam för er hjelp, utropade Lucy, — ty jag finner att der är mera qvar än jag