Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1866, sida 2

hans dystra sinnesstämning, hans missnöje med sina egna utsigter, hans obestämda uppförs ande mot henne sjelf, miss Stecles noggranna kännedom om Norland och de3 Åstamiljeförhälkenden, hvilken ofta sörvånat henne, porträttet, brefvet, ringen, alltsammans bildade en sådan kedja af klara bevis, att den öfvervann hvarje fruktan att döma honom orättvist, och intygade hans ovärdiga handlingssätt mot henne Hennes harm öfver ett så förande gjorde att hon i början endast tänkte på sig sjelf; men audra tankar, andra öfverläggningar uppstego snart. Hade Edward med afsigt bedragit henne? Hade han låtsat en ek till henne, som han icke kände? Var h förlofning med Lucy en sörlofning af hjertat? Nej; hvad helst den en gång kunde hafva varit, kunde hon icke tro den sådan nu. Hans tillgifvenhet tillhörde henne sjelf helt och hållet. Hon kunde icke misstaga sig derpå. Hennes mor, systrar, Fanny, alla hade märkt hans kärlek till henne på Norland; det var icke en illusion af hennes ogen fåfänga. Han Iskade henne helt säkert. Hvilken tröst för hjertat var ej denna öfvertygelse! Hur mycket kunde den ej fresta henne att förlåta! Fan hade varit tadelvärd, i hög grad tadelvärd, i att stanna på Norland då han först kände att hennes inflytande öfver honom var mera än det borde vara. Derför kunde han icke försvaras; men om han kadat henne, hur mycket mer hade han icke skadat sig sjelf; om hennes tillstånd var beklagligt, var hans hopplöst. Hans oförsigtighet hade gjort henne olycklig för en tid; men den tycktes hafva beröfvat honom sjelf all möjlig utsigt att blifva annorlunda. Hon kunde med tiden återvinna