Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1866, sida 2

dagar. Trodde ni, att han kom dirckte från staden? — Nej, svarade Elinor, — jag påminner mig att han sade, att han varit fjorton dag gar hos några vänner nära Plymonth. Ilon kom äfven ihåg sin förvåning, att han icke nämnde någonting vidare om dessa vänner, och hans fullkemliga tystuad äfven i afseende på deras namn. — Tyckte ni icke, att han var mycket nedslagen? upprepade Lucy. — Jo, isynnerhet då han först kom, — Jag bad honom göra sitt bästa, af fruktan att ni skulle misstänka förhållandet; men det gjorde honom så olycklig att icke kunna stanna hos oss mer än fjorton dagar, och att se mig så upprörd. Stackars gosse! jag fruktar han ännu är i amma sinnesstämning; ty hans bref äro så dystra. Jag hörde ifrån honom just innan jag lemnade Exeter; tagande ett bref ur sin ficka och likgiltigt visande Elinor utanskristen. — Ni känner förmodligen hans stil — vacker är den; men detta är! inte skrifvet så bra som vanligt. Han var! säkert trött, ty han hade skrifvit så långt till mig. Elinor såg att det var hans stil, och: hon kunde icke tvifla längre. Porträttet, hade hon trott, kunde kommit i Lucys ego af en händelse; det var kanske icke en gåfva af Edward; men en brefvexling dem emellan kunde icke gerna ega rum utan att de verkligen voro förlofvade. Nägra ögonblick var hon alldeles öfverväldigad — hennes mod sjönk och hon kunde knappast stå; men ansträngning var oundgängligen nödvändig, och hon stred så beslutsamt mot sina öfverväldigande känslor, att