Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1866, sida 2

kunde, det vara orsak nog Iwarföre han icke nämnt det. IIon tystnade. Elinors säkerhet minskades, men icke hennes sjelfbeherrskning. — Fyra år hafven J varit förlofrade, sade hon med en stadig röst. — Ja, och Gud vet hur mycket längre vi kunna hafva att vänta. Stacka X ward! Det gör honom alldeles f Tagande sedan ett litet miniaturpor ur sin ficka, tillade hon: — För att för komma möjligheten af misstag, så var god och se på detta ansigte. Det är visserligen icke smickrande, men likväl tror jag, att ni icke kan misstaga er angående! den person det föreställer. Jag har haft det ungerär tre år. Ion lade det i hennes händer under det hon talade, och då Elinor såg porträttet, kunde hon icke tvifla på att det var Edwards ansigte. Hon återlemnade det nästan ögonblickligen, tilletående likbeten. — Jag har aldrig, fortsatte Lucy, kunnat gifva honom mitt i utbyte, hvilket jag är mycket förargad öfver, ty han har alltid varit så angelägen att få det! Men jag har föresatt mig att låta porträttera! mig vid första möjliga tillfälle. I — Det gör ni mycket rätt i, svarade Elinor lugnt. De gingo sedan några steg tysta. Lucy talade först. — Jag är öfvertygad, sade hon, att jag icke behöfver tvifla på att ni troget bevarar denna hemlighet, emedan ni väl kan inse af hvilken vigt det är för oss, att hans mor icke får veta någonting derom, ty hon skulle säkert aldrig gilla det. Jag! har ingen förmögenhet, och jag föreställer!