Till Ä Herr Kyrkoherde Laurentz och hans Fru på deras Silfverbröllopsdag d. 29 Okt. 1866. Vid hvarje skifte af vår korta tid, I verksamhet och allt bestyr i verlden, Vi liksom stanna på den snabba färden, Att hvila ut, en stund, i stilla frid Och återkalla för vår inre blick Den flydda tiden, som till rygga gick. Och trogna minnet taflan rullar opp, Och vid dess kända anblick lifvas åter Och gläds och dröjer, kanske stundom gråter Vid någon bruten telning, bleknad kuopp; Dock brodden utaf evighetens frö En stund blott vissnar, men den kan ej dö. O! huru godt om vi i allt, som skett, Och allt, som genomlefvats af vårt hjerta, I lifvets vexlingar, af fröjd och smärta, En huldrik Faders ledning endast sett! Åt Hans behag vi hoppfullt lemna då En osedd tid, som vi tillmötes gå. Så möten den med lugn, vårt ädla par, Som lifvets middagshöjder rein fått skåda, Och troget och gemensamt delat båda, Den mulna dag och den som strålat klar;