Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1866, sida 2

var i början för stor att tillåta henne tala. men slutligen ansträngde hon sig dertill och sade med ett lugn, som temligen väl dolde hennes häpnad och oro: — Törs jag fråga huru länge J varit förlofvade? — Vi ha varit förlofvade fyra år. — Fyra år! Elinor, ehuru mycket oroad, kände sig likväl ur stånd att tro det. — Jag visste icke ens, sade hon — att J voren bekanta, förrän häromdagen. — Vår bekantskap förskrifver sig likväl många år tillbaka. Han stod, som ni vet, under min onkels uppsigt en lång tid. — Er onkel! — Ja, mr Pratt. Har ni aldrig hört honom tala om mr Pratt? — Jo, jag tror — svarade Elinor med msträngning. — Han var fyra år hos min onkel, som vor på Longstaple nära Plymouth. Det var der vår bekantskap började, ty min syster och jag voro ofta hos min onkel, ch det var der vår förlofning uppgjordes. Jag ville ogerna gå in derpå, som ni väl can föreställa er, utan hans mors vetskap ch samtycke, men jag var för ung och lskade honom för högt att vara så förigtig, som jag borde hafva varit. Ehuru i icke känner honom så väl som jag, iss Dashwood, har ni säkert sett honom illräckligt att märka det han lätt kan ntaga en qvinna. (Forts.)