M. H., allt detta bor verkligen också uti idcen af våra landskapsföreningar; och det är blott det förgängliga skalet, den konkreta bilden och gestalten af denna ide, som vi se, när vi blicka omkring oss på dessa väggar, som i detta nu omsluta oss. Uen ju adäqvatare bilden, desto mer vinner ock ideen i fullhet, rikedom, klarhet. Det gäller ock är. Våra gifvare — vi älske att tro det — våra gifvare ha menat det så. Och vi missförstå ej deras mening. De hafva velat skaffa fastare sammanhållning, högre lyftning åt Göteborgs landskapsförenings samlif: derföre ha de gifvit oss fastare väggar, rymligare, högre gemaker, än dem vi förr bebodde. De hafva önskat, att värme och ljus i aldrabästa mening måtte bo och växa ibland oss: och till bild deraf ha de gifvit oss varmare hem, fullare belysning, än vi hade. Heder och ära åt de män, som tänkt så riktigt, så varmt deltagit och gifvit så rikligt! Ära åt tusentalen: ära åt hundratalen; ära ock åt riksdalrarne och tolfskillingarne! Gud Kvälsigne våra välgörare! Lefve gifvarne! Det sista officiella talet var det med hvilket nationens kurator, d:r Leman, till nationens inspektor, professor August Almån, öfverlemnade förut omtalta vas. Han yttrade dervid följande: M. II.! ÄÅnnu en gång förrän ordet förklaras fritt vågar jag för en kort stund taga Eder uppmärk samhet i anspråk, då jag i Göteborgs nations namn och å hennes vägnar vänder mig till nationens inspektor, professor August Almän. Herr Professor! Redan hafva åtskilliga solhvarf förrunnit sedan Ni, dertill enhälligt kallad, åtog Eder att blifva Göteborgs nations inspektor. Hvad Ni då lofvade, dertill satte vi full lit, ty vi kände Eder; hvad Ni då lofvade, det har Ni hållit så, som vi väntat af Eder. Ni har varit oss icke allenast den aktade och förfarne ledaren och läraren, utan äfven den uppriktige och tillgifne vännen i detta ords bästa bemärkelse. Ni har med manlig frimodighet ratat våra fel, med hjertlig värme uppmuntrat våra tjenster; Nihar delat våra sorger, delat vår glädje. Och hvad Ni gjort för mången enskild utaf oss, hvilka mödor och uppoffringar Ni derför underkastat Eder — detta hvarken kunna eller åsyfta mina ord att tolka, detta är ej af beskaffenhet att högt utropas eller att kringspridas på ryktets vingar, nej, det tillhör dessa utsäden, som gro i det tysta, som nedmyllas med de hjertan som burit dem, men som bära frukter för evigheten. Så har Ni i allo varit oss ett godt, ett ädelt föredöme: ett föredöme som ledare, som lärare, som vän; och alla edra handlingar hafva burit vittnesbörd om Eder varma tillgifvenhet för oss. Dock, all tillgifvenhet är sympatisk och hennes himlaburna egenskap visar sig just deruti, att ju mer hon delas, desto större, desto rikare blifver hon, — och hvarje ynglingahjerta är en grufva å denna ädla malm. Till våra hjertan har sunnit den rätta slagrutan, och i gengäld för Eder vänskaps rena guld, ha vi med glädje gifvit Eder den bästa delen af vårt eget. Detta vet Ni, vi äro förvissade derom, ty vittnesbörden härom bo såväl i Edert som i våra hjertan. Och likväl hafva vi ej velat låta de sista klockslagen af denna för oss så vigtiga dag förklinga, utan att, om ock genom en svag tolk, uttala våra känslor, utan att bedja Eder mottaga ett tecken derpå. Ej såsom om ett sådant skulle behöfvas för att befästa eller stärka de band, som sammanknyta oss med Eder; nej, vare det blott ett minnets och hoppets vårdtecken! Herr Professor! Vi bedja Eder mottaga den enkla gåfva jag härmed har äran till Eder öfverlemna; tacksamma landsmän, medlemmar af den stora familj Ni tillhör, bedja Eder medföra henne till Edert hem, till den trängre familjkretsen, att hon der för blomsterkungens dotter och barnbarn, för Eder maka och Edra barn må vittna om de tillgifvenhetsband som sammanbinda maken och fadern med den gemensamma hembygdens öfrige söner. Helsa, frid och lycka följe Eder och Eder familjk Med varma önskningar härom och i det fasta hopp, att samma goda förhållande, som hitintills rådt mellan Göteborgs nation och Eder, äfven framdeles skall råda, samt förvissade derom att äfven våra här närvarande gäster skola förena sig med oss, tömma vi välgångsskålen för Professor Almen och hans familj! Icke mer än en tanke råder om den enkla festen: att den var i högsta grad lyckad, och icke mer än en är meningen att natiohen är lycklig vid egandet af en varm, ljus och treflig bostad, der sångens och musikens toner kunna klinga, der sorg och glädje kunna gemensamt delas. Om vi ej nämnt det förut, så må här omtalas, att ett af herr Malmsjös utmärkta taffelpianon pryder salen, af musikkännare berömdt för sin utsökt vackra ton. Fr