Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1866, sida 1

elt. m. 11 15091 Bref. (Från Hand.-Tidn:s korrespondent.) Upsala d. 28 November 1866. Invigningen af Göteborgs nya nationshus. Som jag ej sist medhann att vid beskrifningen på Göteborgs nations invigningsfest meddela mera än hr Björcks versar, tager jag friheten nu referera ett par af de under aftonens lopp hållna talen. Vid skålen för universitetet och rektor yttrade doktor Dalsjö följande: Vid ett tillsälle sådant som detta, då den ynglingaskara, som bär namnet Göteborgs i Upsala stu-I derande nation, firar en fest, som skall ega betydelse för mansåldrar, och inviger den lärosal. der den broderliga vänskapen och kärleken skall vara på samma gång lärare och lärjunge och der ynglingen, som universitetet bildar till vetenskapsoch embetsman, skall danas till menniska — väntar man icke med otålighet att få tömma skålen för hufvudläraren i alla ämnen, för det väsen, genom hvilket allena landskapsföreningarne kunna ega bestånd? Upsala universitet har under hela sin tillvaro varit den svenska odlingens vagga och det ekall åtminstone länge så förblifva. Det är det vinträd, som skänkt! det äkta, ädla vin, hvarur svenska folket i århundraden druckit lif, mod, ft och ära, och som gjort det fast och orubbom ock icke alltid cöfvervinnerligt, i striden ör rätt och sanning, — och i detta vinträd, M. äro landskapsforeningarne grenarne. En af essa grenar juhlarnn, iklädd vårens nya skrud i ena hösten. Hvad mer? Detta vinträd är tillika unskapens träd med evig vår. Stor var din tanke, u ädla stam! Skönt var ditt verk i dess början, könare dock idess blomstring, hvilken försynen har änat oss att skåda. Upsala universitet har i mer in ett århundrade intagit en framstående plats bland Europas högre bildningsanstalter. Mången etenskapens och lirdomens lampa har här brunnit, som spridt ett välsignelserikt sken öfver ett älskadt fosterland och i icke ringa mån bidragit till mensklighetens upplysning; och mången, ne, alla våra universitetslärare skola öka deras antal; till hvilka ej blott faålerneslandet, utan mensk! heten står i skuld. Sitter ej den grundliga lärdomen i hvarje kateder, outtröttligt meddelande it en lyssnande ungdom resultaten af ett oförtröttadt nit och en ospard möda i sanningens och ljusets stjenst. Hvilket förhållande af oförställd aktning, förtroende och vänskap råder ej mellan lärare och lärjungar? och detta med rätta. Ty hurudan är andan i Upsala studentkår, jemförd med fordna tiders? Råder ej inom denna den bästa hållning; den bästa ordning under all frihet och den finaste takt, som någon kår af detta slag i verlden kan uppvisa? Och om Sverges blomma också skulle ha något vissnadt foderblad, så är den dock sjelf frisic och skön. ch hvems. M. H., är förtjensten, om icke universitetets. denna den studerande ungdomens alma mat lå detta förhållande bevaras och förkofras! Må en mild, en huldrik försyn skydda och välsigna Upsala universitet och dess styresman, dess rektor! Det önskar i dag, det önskar alltid Göteborgs nation, som med ynglingens glada och frimodiga förhoppningar, i skötet af detta universitet, ser en glad, ljus och välsignelserik framtid till mötes. Herr doktor Ullmans tal för gifvarne var af följande lydelse: M. II. Midt i den festliga glädjens timma träni en tanke. Skall jag säga, hvad det för en? Det är denna: vi ha skuld på vårt nya hus. — ,,Det hör ej hit, så änker härvid må . stör ej festens fröjd med dystra erinringa Och likväl, M. II., t. o. m. med fara att missförstås, att nedtystas ville jag ropa midt in uti vår högtidsglädje: vi ha skuld på vårt hus. Men låten mig tillägga det, en skuld, som är lätt att bära, skulder, som äro ljufva, dyrbara för våra unga hjertan; skulder, som vi aldrig ämna betala, ty det vore ganska illa att vilja göra sig fri från dem. M. II. För den, som vet, hvad tacksamhet vill säga, behöfver jag icke förklara, hvad det är för slags skulder, hvilkas minne i en stund som denna träder fram för våra tankar. Ja, det gifves på jorden någonting, som heter tacksamhetsskulder, och sådana ha vi på vårt nya hus, och det i stor mängd. Vi ha sådana framför allt till den ene allgode gifvaren af all god gåfva. Dock, den skulden biktar jag icke gerna med glaset i hand. Men äfven till menniskor stå vi i en liknande skuld. Uti vår metropol, elfstaden dernere, staden med de tusen vimplarne och de milda hjertan, der voro vi redan från gossesåren vane att finna deltagande, hjelp och mångfaldigt understöd. Hur mången ibland oss har icke mången gång mättats vid den stadens ädle och välgörande borgares bord och värmts vid deras h Och n nu, när vi för några år sedan måste vädja till samme mäns välvilja och godhet, för att få en grundplåt till det hus, som vi i afton inviga, äfven då ha de med beredvilliga hjertan och ostiga händer kommit oss till hjelp, ha gifvit rikligt, gifvit så, som Göteborgs invånare pläga göra det. Ja, der finnas bland desse borgare de, som ej nöjde med att sjelfve gifva äfven ädelmodigt åtagit sig att bettla för ynglingarne i Upsala. En af desse bettlare, förgätom det ej, M. II., en af dem var gråhårig. Vid sidan af dessa storartade bidrag från staden Göteborg erinra vi oss ock med tacksamhet den ädla frikostighet, hvarmed en af våra i Upsala boende ärade hedersledamöter, hvilken vi i afton också ha den glädjen att se ibland oss, kommit oss till hjelp. I några af Göteborgs stifts städer hafva borgarne jemväl med mycken välvilja omfattat vår sak. Och sän mer, det erkänna vi, har Göteborgs stifts värdiga presterskap gått våra behof och önskningar till mötes både genom att sjelfve gifva och genom —2 Å 2 . — E. 2 satt verksamt befrämja deltagande för vår sak i de kretsar, dit de med sitt inflytande kunnat nå. En saf desse män har på listan jemte sin signatur tecknat det der Horatianska: Ile terrarum mihi praeter omnes Angulus ridet. Och, M. II., skulle vi icke få betrakta hvad denne ene skrifvit såsom ett uttryck af de känslor och minnen, som helt visst rört sig inom mången bland desse män, då de gifvit sitt bidrag till ett hem på den platsen, der de sjelfve en gång arbetat, kämpat, fröjdats; den plats, der de sjelfve en m g i vårliga dagar mottagit de frön af tankens och hjertats bildning, hvaraf deras mandom och ; I deras ålder nu frambär frukterna. — Dock, ännu 1 landra namnteckningar finna vi på våra listor; namn skrifna med ovana händer, med händer, som blifvit styfve vid plogen, händer, som haft I litet att gifva af, men ändå it af det lilla efter bästa förmåga. Ja, M. H., vår hembygd eger pönder, som också haft hjerta för ynglingarne vid 3 Fyri och jag vet icke, om icke deras skärsvar vara oss dyrbarast bland alla. Det ligger nära att tänka på enkans skärf. Hvem vet, om icke en och annan sådan är med deribland. Emellertid: alla dessa gåfvor, de större med de mindre, tusentalen såväl som tolfskillingarne, ett hafva de sl! gemensamt: de äro komna från hjertan, som vilja -oss väl, som hysa deltagande för oss. De äro alle-sSamman varma helsningar från hemmet och utgöra lika många band, som knyta våra unga hjertan än fastare vid bygden, der vår vagga stod och der vi njöt endomens fröjder; bygden der hjvi fi våra första intryck och vår fostran för ifvet; hemmet, der vi ega de käraste hjertan, de dyraste minnen. Ja från henunet kommo de, dessa za TT AR ss