Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1866, sida 2

Article Image
I sammanhang härmed återgifva vi fölande i Dagl. Alleh:a införda framställning: . Med anledning af årets erfarenhet kan man med og uppställa den frågan: , Huru skall riksbanken unna med framgång anskaffa klingande valuta ör sedelvärdets upprätthållande? — Man hör fta folk påstå, att riksbanken för detta ändamål mdast behöfver upptaga lån i utlandet eller sälja a fondpapper. — Om i öfrigt ingenting vore mot det ena eller andra af dessa förfaranden att mmärka., så lärer man väl ändå nödgas erkänna, ena sidan att vid upptagande af lån man inom kort kommer till betalningstiden och att medlet således endast är ett palliativ, å andra sidan dels itt möjligen innehafvande utländska fondpappersillgången snart måste taga slut och dels att, om le äro inländska, hela den utvägen äfvenledes relucerar sig till upptagande af lån, som också inom kort måste betalas. Som försäljningen af hypoeksföreningars obligationer icke heller är annat in lån, så återstår, för att samhället vid uppköp . utlandet af silfver eller guld må kunna effektift betala, ingen annan utväg än att lemna utländinzen i betalning en annan lös vara, som han genast får i handom och söm han får behålla. Då här ir fråga om Riksbanken såsom representant af samhället i dess helhet, så inser hvar och en, att en sådan lös vara ej kan vara annat än exportens fverskott öfver importen, ty om banken köper vexlar, dragna på utlandet, d. v. s. köper svenska mäns fordringar hos utländingen och derför inlrager silfver, men utländingen dragit flera vexlar på Sverge, d. v. s. har större fordringar hos svenskarne, så måste svenskarne genast åter uttaga silfret ur banken, för att dermed betala skilnaden till utländingen. Derför blir i all evighet, så nge landets införsel öfverstiger utförseln, bankens silfverköp såsom att slå vatten i ett såll. Då denna framställning synes vara uppkallad af några erinringar i Hand.-Tid:n, böra vi upptaga dem till en kort granskning. Det har ej blifvit yrkadt, att riksbanken skall under en dålig konjunktur uppträda såsom säljare af sina innehafvande fondpapper; men det har blifvit sagdt, att riksbanken borde icke hafva från början fastlåst dessa papper, utan hållit dem mera rörliga, i det banken både sålt och köpt svenska papper på den utländska marknaden. Det är detta förfaringssätt, som uppehållit kursen å norska hypotheksbankens papper, oaktadt denna bank icke haft så stora tillgångar att dervid röra sig med som svenska riksbanken. Att ett riksbankens lån skall en gång betalas, likasom hvarje enskilts, är väl naturligt, likasom att detta bör ske genom vexlar. Men icke lärer väl riksbanken nu mera än förr komma att sakna tillgångar till en sådan liqvid. Det talades om ett lån på 5 å 6 millioner, för att lätta ögonblickets trångmål, och att återbetala detta lilla lån under bättre tider, lärer väl ej vara svårt i ett land, hvars export uppgår till 90 å 100 millioner. Eller hvad skulle man säga om en privat man, som heldre utsatte sig för lagsökning och utmätning, med thy åtföljande prisfall i sina egendomsvärden, än han upptoge ett lån på 5 å 6,000 rdr, när han har en årlig försäljning af 100,000 rdr, och detta blott emedan han fruktar för att ej kunna betala lånet när det några månader derefter förfaller? Man skulle ej kalla den mannen försigtig, utan man skulle med allt skäl stämpla honom såsom en dåre. Riksbanken har kunnat, genom ett obetydligt lån eller kreditiv, förebygga mycket af det trångmål, hvaraf landet oförskyldt lidit; men den har uraktlåtit denna tgärd, af fruktan att landet om ett år j skulle ega vexeltillgång till lånets betalande, hvadan riksbanken då skulle nödgas släppa ut sitt silfver. Det är en bedröflig. ja jemmerlig uppfattning af både landets ställning och riksbankens eger uppgift. Man bör väl derjemte besinna att det lån man indragit och mot goda säkerheter placerat ju icke är bortkastadt Det är ju kapitaler, som inkommit i landet, och som der finnas qvar. Det sent omsider i Dagl. Alleh:a införda försvaret är alltså ingalunda tillfredsställande, utan har blott bekräftat våra rinringars riktighet. 2 0

28 november 1866, sida 2

Thumbnail