Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1866, sida 2

lycka! Det selas dig ingenting utom tåla mod — eller gif det ett mera fängslande namn, kalla det hopp. Din mor skall med tiden tillförsäkra dig detta oberoende, som du så mycket efterlängtar; det är hennes pligt, och det skall, det måste innan kort blifva hennes lycka att hindra hela din ungdom från att blifva förspild i missnöje Huru mycket kunna icke några månader göra? — Jag tror, svarade Edward, — att jag kan trotsa många månader att göra mig något godt. Denna förtviflade sinnesstämning ökade ännu mera allas smärta vid afskedet, och lemnade isynnerhet hos Elinor ettledsamt intryck, hvilket fordrade både möda och tid att utplåna. Men som det var hennes fasta beslut att utplåna det och icke visa större ledsnad än den öfriga familjen öfver hans afresa, antog hon icke den af Marianne, vid ett dylikt tillfälle, så sinnrikt använda methoden, att öka sin sorg genom att söka tystnad, enslighet och sysslolöshet. Deras medel voro lika olika som deras syftemål och lika passande till hvarderas framgång. Elinor satte sig till sitt ritbord så snart han var rest, var flitigt sysselsatt hela dagen, hvarken sökte eller undvek att nämna kans namn, syntes intressera sig nästan lika mycket som någonsin för familjens vanliga angelägenheter; och om hon, genom detta uppförande, icke minskade sin egen sorg, hindrades den åtminstone från onödig tillyext, och hennes mor och systrar sparades mycken oro för hennes skull. Ett sådant uppförande, så fullkomligt motsatsen till hennes eget, syntes Marianne icke mera förtjenstfullt, än hennes