Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1866, sida 3

— Blandade ämnen. Stjernfall, eldkulor. meteorstenar. (Ur professor Lindhagens bok om Astronomien-). Stjernskott äro icke, som folktron antager, verkliga tixstjernor, som falla från fåstet och förintas. De äro sannolikt helt små kroppar, stenar, som, åtlydande lagarne för den allmänna tyngden, till ett ofantligt stort antal kretsa omkring solen, ungefärligen på samma sätt, som planeterna eller kometerna; när någon af dessa små kroppar kommer jorden så nära, att han inträder i hennes atmosfer, upphettas han genom gnidningen mot luftens partiklar och kommer derigenom i glödning. Likväl låter denna sedvanliga förklaring på stjernfallens lysande icke vid alla tillfällen rätt väl tilllämpa sig, emedan man observerat stjernskott, hvilkas afstånd från jordytan befunnits vara ända till 20 svenska mil och derutöfver, medan jordens atmosfer icke kan antagas hafva större höjd än 4 eller 5 svenska mil; i detta hänseende hvilar alltså öfver dessa företeelser ett dunkel, som forskningen ännu icke lyckats skingra. Emellertid intränga säkerligen åtskilliga af dessa kroppar uti atmosferen. Icke sällan händer det att en eller flere dylika kroppar, någongång hela svärmar deraf, nedstörta på jordytan, i hvilket fall de kallas meteorstenar. Äfven de såkallade eldkulorna äro företeelser af samma natur och förekomma oftast samtidigt och blandade med stjernskotten; det är endast den skenbara skifvans storlek, som dem emellan bildar en, ehuru obestämd, åtskilnad. Nägon gång ser man på himlen en eldkula sönderspringa och fragmenter af densamma nedfalla såsom meteorstenar på jorden. Takttagelser, fortsatta under en lång följd af år, hatva utvisat att de små kroppar, hvarom fråga r, icke äro likformigt spridda öfver alla de olika trakter af rymden, hvilka jorden under sin årliga rörelse genomvandrar. Otvifvelaktigt förekomma de spridda här och der utefter hela jordbanan, efter som man på hvarje tid af året kan iakttaga stjernskott; men utom dess måste de på vissa ställen finnas förenade till hopar eller svärmar af ofantligt antal. När jorden under sin årliga röreise anländer till den trakt af rymden, hvarest en dylik svärm befinner sig, måste man, under denna förutsättning, Kunna iakttaga ett vida större antal sljernsall, än annars vanligen; och i sjulfva verket bopa sig på vissa tider stjernskotten till den grad, att man från en enda ort af jordytan kan under en timmas tid räkna deraf ända till 100 och mera; ja man har vid ett tillfälle, den 12—13 November 1833, från en enda ort i Nordamerika observerat 249,000 stjernskott, som föllo under 9 timmars tid. I synnerhet hafva tvenne regelbundet hvarje år återkommande svärmar sedan längre tid tillbaka Adragit sig uppmärksamhet. nemligen en svärm under dagarne omkring d. 10 Aug. och en annan omkring d. 13 Nov. En farlig katt. Ett litet barn har i Paris nyligen blifvit qväfdt af en katt. Fru B. ivars man ä äklare för de större handelsinser, uppammaitt förstfödda harn, en Hven leles vacker e. Efter det too en dag bade försäkrat sig om att? barnet låg i djup sömn, gick hon ut för att uppköpa några småsaker och hoppades vara tillbaka innan barnet vaknade. Då hon åter kom in i rummet, var allt i samma tillstånd som då hon lemnade det Den lille gossen låg i samma lugna ställning, hvari hon sist hade sett honom, blott med den skillnad, att en stor katt, husets ständige vän, hade lagt sig ofvanpå barnets säng och med hela sin vigt tyngt på baruets bröst. Modren bortjagade katten och troende att den lille gossen ännu sof lungt, vill hon taga honom i sina armar. Men barnets ansikte itade blifvit så blekt som vax, och den unga modren tog, fåfängt upp gossen ur vaggan; han öppnade ej mera 6 Tvenne läkare, som straxt blefvo tillkallade, förklarade att ingen hjelp var möjlig och att barnet hade blifvit qväfdt genom den af kattens tyngd töäfvade trueckningan nå angq AÅmetsoreanerna.