Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1866, sida 2

XVIII KAPITLET. Elinor såg, med stor oro, sin väns nedslagenhet. Hans besök skänkte henne blott tillfredsställelse till en del. då hans eget nöje deraf syntes så ofullkomligt. Det var tydligt att han var olycklig; hon önskade att det varit lika tydligt att han ännu utmärkte henne med samma tillgifvenhet, som hon en gång hade trott sig ingifva; men hitintills tycktes sortsättandet deraf mycket ovisst; och förbehäållsamheten i hans sätt mot henne motsade ena ögonblicket, hvad en mera lifvad blick hade antydtdet föregående. Han träffade henne och Marianne i frukostrummet följande morgon, innan de andra voro nedkomna; och Marianne, alltid angelägen att befrämja deras lycka så myeket hon kunde, lemnade dem snart åt sig sjelfva. Men innan hon var kommen halfva vägen uppför trapporna, hörde hon förmaksdörren öppnas, och, då hon vände sig om, blef hon ej litet förvånad att se Edward sjelf komma ut.