Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1866, sida 2

på en ring, inlagd med hår, som han bar på ena fingret. — Jag har aldrig förr sett er bära ring, Edward! utropade hon. — Är det Fannys hår? Jag kommer ihåg att hon lofvade gifva er deraf. Men jag tycker hennes hår skulle vara mörkare. Marianne sade obetänksamt hvad hon tänkte; men då hon såg huru mycket hon plågat Edward, kunde hennes egen förargelse öfver hennes tanklöshet icke öfverträffas af hans. Han rodnade starkt och svarade, i det han kastade en flyktig blick på Elinor: — Ja, det är min systers. Inläggningen kastar alltid en olika skugga derpå, som ni vet. Elmor hade mött hans blick och såg likaledes förlägen ut. Att håret var hennes eget, kände hon sig i första ögonblicket lika öfvertygad om, som Marianne; enda skilnaden i deras slutsatser var den, att hvad Marianne ansåg som en frivillig gåfva af hennes syster, visste Elinor måste hafva blifvit erhållet genom någon stöld eller knep, okända af henne sjelf. Hon var likväl icke vid lynne att anse det som en förolämpning, och låtsade icke gifva akt på hvad som passerade, genom att ögonblickligen tala om någonting annat; men beslöt inom sig sjelf att begagna sig af hvarje tillfälle att granska häret och göra sig riktigt förvissad om, att det verkligen var hennes eget. Edwards förlägenhet räckte en god stund, och den slutade med en dyster tankfullhet. Marianne förebrådde sig bittert för hvad hon sagt; men hon hade säkert förlåtit sig sjelf hastigare, om hon vetat huru föga hennes ord sårat Elinor. Före middagen fingo de besök af sir