Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1866, sida 2

och befinna sig således på bar backe härstädes. — AA — Göteborg den 27 Nov. , Verldshistorien är verldsdomstolen — säger en stor historisk författare. För den flyktige betraktaren synes denna snarare såsom en paradox; ty hvilkas liga orättvisor hafva ej under seklernas lopp blifvit ostraffadt begångna! Det är åtminstone, torde han amärka, en domstol, som ej förmår göra sina domar gällande. Häremot må blott erinras, att inför verldshistorien gälla långa tidrymder. Det begångna brottet kan blifva ostraffadtunder en generation, ja under flera; historiens genius har ännu ej fällt sitt utslag; han väger ännu brotten och förvillelserna på tidsomständigheternas, på de personliga förhållandenas, på de menskliga passionernas vågskål; men nu faller domen: den krönte skådespelaren och mordbrännaren, den vällustige giftblandaren på , Kristi ståthållares stol, hela denna hop afränksulle prester och råa plundringslystne tyranner — de stå inför historien blottade på allt det maktens och helighetens skimmer, som omgaf dem. Deras dom har fallit. Ännu dröjer exekutionen, men den kommer; ty säkrare följer ej skuggan kroppen än straffet följer brottet. Vi lefva midt uppei en sådan tid, ibland hvars högsta uppgifter just synes vara, att fullfölja och utföra historiens domar. Den tiden började med franska revolutionen. Men verldshistorien räknar — låtom oss aldrig glömma det — långa tidrymder; den räknar år och årtionden, när menniskolifvet räknar minuter och timmar; den räknar århundraden, när vi räkna dagar. Der äro alltså ännu, från 1789 till denna dag, endastnågra timmar förflutna, och man måste då erkänna, att mycket blifvit på denna korta tid uträttadt. Och innan dagen förrunnit hafva vi väl skådat ännu mer. Det vill synas, som skall inom denna tid domen öfver medeltidens barbari vara i det närmaste exeqverad. Det är påfvedömet och den sista Bourbonen i Spanien, som det nu gäller. Ingsndera har kunnat förlika sig med den nya tidens föreställningssätt och rättsmedvetande; ånger och omvändelse synas vara främmande för dessa makter. Således finnes här ingen möjlighet till försoning. Straffet måste följa de oförsonade brotten från det förflutna, hvilka de ökat med nya. Och straffet blir verldshistoriens vanliga: de brottsliges undergång. Och intet medlidande följer dem, ingen afglans af en försvunnen storhet följer dem i grafven. Det ena, representeradt af en darrande, slö gubbe, det andra af en lättfärdig, bigott qvinna, bjuder verlden ett lika ömkligt skådespel. Men äfven på andra områden skipar verldshistorien sina domar. Det stolta Habsburgska huset har underkastats nya förödmjukelser till hvad det redan lidit under den förste Napoleon. Äfven här kämpa de traditionella anspråken med den nyare tiden, som ej längre erkänner dem såsom berättigade. Eftergifter hafva blifvit gjorda, men då de varit blott steg för steg aftvingade, hafva de rönt föga erkännande. På ett ärligt adopterande af ett nytt system beror om detta stolta regentbus skall länge kunna sammanhålla den förr så mäktiga kejsarestaten. Försöket att för en gren af detta samma hus upprätta ett kejsardömei Mexiko harjemmerligen misslyckats. Mannen, som framsköts och lät sig begagna vid detta experiment, är sannolikt redan, halft flyende, på hemvägen till sitt land, dit hans svagsinta gemål gått före honom. Och försöket kunde näppeligen utfalla annorlunda, ty det var stridande mot den menskliga utvecklingens, ! mot historiens lag. Att söka inympa ett europeiskt kejsardöme på Amerikas kontinent har varit lika så orimligt, som att inympa ett kinesiskt eller japanesiskt på! Europa. l